Serialkillers

Kass uppdatering jag vet, kommer skriva runt senare idag. Har massa nytt då :)

Vakterna försökte ta tag i honom medan åhörarna skrek att han inte fått något riktigt straff:
"Ge honom till oss, vi ska slita honom i bitar levande på samma sätt som han gjorde med våra barn"

Chikatilos advokat överklagade utan framgång dödssstraffet. Hon hävdade att det var orätt att förklara Chikatilo för frisk. Psykiatern Bukhanovsky som gjorde den så insiktsfulla gärningsmanna proflen flera år tidigare fortsatte och vidareutveckla sin relation till Chikatilo. Hans vetenskapliga intresse för mördaren drev honom till att träffa honom nästan dagligen under rättegången och sedan efteråt när Chikatilo satt isolerad och väntade på sin avrättning.

Bukhanovsky var ötertygad om att Chikatilo var sinnesjuk och hävdade att han skulle skickas till ett mentalsjukhus. Bukhanovsky fasciniserades av både Chikatilos intelligens och de inre konflikterna i hans psyke. Chikatilo pratade gärna om sig själv med doktorn och det var för honom han berättade om den fruktansvärda historien från sin barndom om broderns öde som mat åt de hungriga bönderna. Psykiatern hävdar att historien som Chikatilo först hörde som fyraåring från sin gråtande mor påverkade honom för livet.

Han vann den oehört skrämmande men samtidigt generande den fantasier hos honom som han blev ohälsosamt fäst vid. Han var ständigt upptagen av dessa fantasier.


Nuförtiden skrämmer ryska mödrar sina barn med de hemska historierna om monstret Chikatilo för att varna dem för att sig iväg för långt hemifrån, precis på samma sätt som Andrei Chikatilo fick höra historien om hurhans bror stulits och ätits upp av hungriga bönder. En viktig skillnad på historien finns dock.

Bordern Stepan tycks aldrig ha existerat, när myndigheterna kontrollerade historien kunde man inte hitta några dokument om att någon Stepan Chikatilo blivit född i Yablochnoye. Ingen av byborna kommer ihåg någon sådan pojke och ännu mindre hans hemska historia. Att däremot monstret Chikatilo fanns i det verkliga livet finns det många ovädersägliga bevis på.

Den 14 februari 1994 avrättades han med ett skott i nacken.

 

 

 

 

Chikatilo hävade att han tillfällig sinnesförvirring låg bakom hans handlingar och att han säkert kunde botas. Han påpekade att han borde vara mycket intresant för forsakre att ha tillgång till, med tanke på hur unik han var.

Mängden av människor som han hade mördat gjorde honom ytterst exceptionell framhävde han.

När Chikatilo erkänt fick han genomgå på en rättpsykiatrisk undersökning. Specialisterna åp Serbkyinstituet i Moskva noterade att han diskuterade mordet lugnt och kallt. Han var inte så förvirrad att han inte förstod att det han gjorde var fel. Tvärtom var hans extremt försiktig när han utförde sina väl förbredda dåd. Det var till och med så att han avstod från att döda när de var kallt ute. Under de kalla vintermånaderna begicks inga mord. Hans "tvångsmässiga okontrollerbara behov" infann sig bara när det var passande och bekvämt för Chikatilo. Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.

Rättegången mot andrei Romanovich Chikatilo, hölls i Rostov, Ryssland som nu inte längre var en del av Socjeetunionen. Den inleddes den 14 april 1992 och kom att vara i sex månader. Det tog tre dagar för domaren att läsa upp anklagelsepunkterna för en domstol fullsatt med offrens släktingar och journalister. Media från hela världen hade lockats till Rostov av det diaboliska i bortten som var begångna av en av de grymmaste seriemördare som dittils hade skådats.

Tre dagar med utbrott av tårar, vrede och förbannelser från åhörarna. Chikatilo framträdde i gråya byxor och en skjorta med emblemet från OS i Moskva 1890. Han blickade surmulet ut över rättsalen genom gallret på den stålbur som man byggt åt honom. Denna konstruktion var inte ämnad att hålla honom inne i första hand, utan för att hålla andra ute. Både släktingar till offren och förhärade som saldater som höll vakt svimmade när de hörde hur han åt de avskurna testiklarna och bröstvårtorna från sina offer. Hur han skar av bitar av deras kroppar för att ha sex med. Oftast utan att bekymra sig om att ha ihjäl offren först.

Åklagaren hävdade att han ständigt var på jakt efter nya offren, när han arbetade eller var på semester, han vara alltid redo att döda. Chikatilo sa emot.
"jag behövde inte leta efter dem. Vart jag än gick så fanns de där"

Han försökte hävda att han var ett offer för totalitarismen i det gamla Sovjetunionen. Han hae levt ett miserabelt liv där han ständigt fick resa omrking för att försöja sig, ett liv på smutsiga tågstationer och eländiga hotell. Han hade fått stå ut med grymheten hos sina chefer. Sen hävdade han dessutom att han var abnorm.
"Jag är naturens misstag, jag är ett galet odjur"


Det var inte många som var beredda att säga emot honom. Det utseendet av en snäll äldre farbror som lurat åtskilliga barn att följa med honom var nu borta. Han hade rakat av sitt hår, vilket gav honom ett djävulskt utseende och efter att i flera dagar ägnat sig åt välartiukerade utläggningar om att han borde få en ny rättegång pågrund av att alla inklusive Domaren redan bestämt sig för hans skuld så valde han en annan väg. Han beslutade sig för att visa världen precis hur galen han egentligen var. Nu började han dingla med huvudet, rulla med ögonen, gnissla tänder, dregla och högljutt sjunga "internatioalen" han skakade i burens galler och vid ett par tillfällen slöääppte han ner sina byxor och viftade med sin penis inför rättsalen och skrek:

"Titta på den här oanvändbara saken, vad tror ni jag ska ta mig till med den?"

En dag skrek han:
"Jag är inte homosexuell"
En annan dag
"Jag har mjölk i mina bröst, jag ska föda"

Han tog tillbaka erkännanden och erkände nya mord om vart annat. Hans beteende i rätten gjorde att mycket tid rann iväg och det var ett effektivt sätt att hålla det oundvikliga dösstraffet framför sig. Han krävde också att rättegången skulle hållas på hans Ukrainska mordesmål och begärde tolk. Han hävdade att han led av hallucinationer att KGB sköt osynliga pilar mot honom. Han släpades regelbundet ut från rättsalen och tillbaka till sin cell där han fick stryk av vakterna tills han lugnat ner sig. Åhörarna lät också höra sina åsikter.
De skrek ut förbannelser mot honom, hävdade att rättegången var en förolämpning mot offrens familjer och att de borde avrättas omedelbart. Släktingar till offren försökte upprepade gånger attackera honom genom gallret till buren.

Till slut fick de bara vistas på en balkong där de inte kom åt honom. Brodern till ett av offren kastade en metallkula mot honom som missade hans huvud med några centimeter. När vakterna försökte arresterapojken ingrep de övriga åhörarna och hindrade dem. Vakterna gav upp.

Den 15 oktober dömdes Andrei Chikatilo till döden genom nackskott. Han kastade sig omkring i sin bur och slängde sin bänk omkring sig. han spottade och skrek:
"Svindlare!"

Man gick igenom Chikatilos tjänsteresor tillsammans med hans arbetsgivare och upptäckte att de överensstämde med de kända mordplatserna. Nu ville man inte riskera att behöva släppa honom igen. Man bestämde sig för att ta honom på bar gärning. Under några dagar bevakade man hans resor med bussar och tåg där han utan framgång försökte förmå småpojkar att följa med honom. TIll slut vågade man inte väntalängre. Rädslan för att han skulle lyckas döda igen blev för stor och man plockade in honom. Under en vecka nekade han till anklagelserna. Denna gång testade man både hans blod och hans sädesvätska och konstaterade att de var av olika typ.

hade man gjort samma enkla test 1984 hade man skonat 21 liv. Utredarna var nu hundra procent säkra på att de hade rätt man men de var ändå inte nöjda. Man ville inte ta saken till rättegång utan ett erkännande. Rädslan att han skulle komma ut på gatorna ännu en gång var för stor.

kostoyev bytte då förhörsteknik. Han började nämna för Chikatilo att han betraktade morden som en galen mans verk. Om det skulle vara på det viset skulle det innebara att gärningsmannen skulle slippa det annars så givna nackskottet. Chikatilo uppfattade det som ett meddelande som hanf ick av kostoyev. Endast genom att övertyga rätten om att han var sinnesjuk och därför inte ansvarig för det han har gjort skulle han klara livhanken.

Ivrigt påhejad av psykologen Aleksandr Bukhanovsky som gjort en sådan utmärkt gäningsmannnprofil på honom några år tidigare och nu kallats in för att få honom att öppna munnen, började Chikatilo att tala.

Chikatilo beskrev sin livslånga depression och att han kände sig ständigt förnedrad eftersom att folk drev med honom pågrund av hans impotens. SJälvömkande klnadrade han cheferna på sina tidigare arbetsplatser. Han hävdade att de utnyttjat hans svaga karaktär till att få honom att lämna sina tjänster utan anledning. Han avstod att nämna att man kommit på honom med att sexuellt antasta småflickor och avslöjat honom som tjuv.

Han beskrev sina offer som "ovärdiga samhällselement" och "avskum" atydde att de hade sig själva att skylla för sitt öde. Han hade till och med egna beteckningar för olika grupper som han sorterade in offren i.

OM för omoraliska, L för lösdrivare och Y för yngling. Han hävdade att hans agerande under takterna var något han inte hade kontroll över. "Hur mycket av det här har jag ansvar för", frågade han. "vad jag gjorde, gjorde jag nte för att uppnå sexuell tillfredsställelse, det var snarare så att det gav mig lite sinnesro..." vad jag gjorde, gjorde jag efter att ha sett videor med perverterade sexualakter, grymheter, skräck".

Kostoyev anklagade Chikatilo för 36 mord mellan 1982 och 1990. Han anklagade honom också för att ha våldtagit sina offer och skändat deras lik. Chikatilo avvisade bestämt de senare anklagelserna. Han hävdade att de skulle vara omöjligt pågrund av sin impotens. Han blev också mycket förolämpad av några som helst påståenden om att han stulit från sina offer. Sen så överraskade han sina förhörare med att erkänna ytterligare 19 mord, inklusive det första på Lena Zakotnova i Shakhty, för vilket en annan man blivit dömd och avrättad.


Polisen ville förståeligt nog inte tro på att han var förövaren till just det mordet, men han kunde förse dem med så mycket detaljer som bara mördaren kunde känna till att deras ovilja att tro på honom fick ge gika. Hans minne vad det gällde de olika offren och detaljerna kring deras mord var häpnadsväckande. Och han visade polisen vägen till åtskilliga begravda lik som polisen inte ens visste var saknade personer. Som ett led i utredningen bad man Chikatilo återskapa sina mord på platser där de skedde med hjälp av en tygdocka. Chikatilo demonstrerade i detalj hur han mördat vart och ett av offren. Helt utan ånger skämtade han och fällde makabra kommentarer medan han återupprepade sina mord.


När Chikatilos hustry Fayina fick veta att han arresterats för morden trodde hon inet att det var sanningen. HOn trodde myndigheterna hade lagt beslag på honom för att han hade varit en besvärlig medborgare. Han hade nöämligen skrivit en mängd brev där han klagat på några garage som byggts i närheten av hans sons hus. Hon kunde omöjligt tro att Andrei var kapabel till de handlingar som han nu stod anklagad för. När hon väl insåg sanningne så kunde hon lägga många bitar på plats i deras pussel deras liv tillsammans utgjorde.

Hans övernattningar på andra orter i samaband med hans tjänsteresor, blodfläckarna på hans kläder och så vidare. Fayina tog på sig en enorm börda av skuld. Hon ansåg att hon var skyldig för att hon trott på han sförklarningar och inte frågat vidare om vad han haft för sig. Om hon hade anat hade hon stoppat honom men som hon sa:

"Jag hade aldrig kunnat tro att han var kapabel till att döda någon, ännu mindre 53 personer... han var inte kapabel till att skada någon"

Hon besökte sin man engång efter att han blivit arresterad, för att få honom att skriva på ett papper som gav henne tillgång till deras gemensamma besparningar. Han hände med huvudet som ett barn som varit olydigt. Tittade inte henne i ögonen men använde sig av hans eget kärleksfulla smeknamn på henne.

"Om jag bara hade lyssnat på dig, Fenechka... om jag bara hade följt med ditt råd oich gått på behandling..."
varken Fayina eller barnen ville ha något mer med honom att göra sen. de tvingades att flytta och ändra sina namn efter att de blivit hotade till livet. Efteråt har Fayina berättat att hon strök honom ur sitt liv som om han aldrig existerat.

Det enda man lyckades sätta dit sin fånge för var stölden av en rulle Linoleum och et bilbatteri från sitt arbete, saker som man påträffade i hans hem. Detkostade honom hans medlemskap i Sovjets kommunistparti och ett års samhällstjänst. Han sattes åter igen på fri fot. Möjligen skärrad över hur nära han var att åka fast så avhöll han sig från flera mrod, åteminstone i några månader men innan 1985 var slut hade han ytterligen två personer fallit offer för hans begär att döda.


För vid den här tiden började man betrakta jakten på den grymmaste lustmördare man hitills skådat tillräckligt viktig för att plocka in de bästa poliserna åp fallet. "Sovjetunionens avdelning för särskilt viktiga brott" skickade Chefsinspektör Issa Kostoyev till Rostov för att ta över ledningen för utredningen. Denna uredning växte nu med en levainartad hastighet. När man väl lckades fånga mördaren hade man förhört mer än en halv miljon människor. Ettusensextiotvå andra brott hade lösts av bara farten. Nittiofem av dessa brott var mord. Man kontaktade varje skola i det stora området där mördaren härjade. Barnen blev tillsagda att inte följa med några främmande män och man frågade dem om de hade blivit tilltalade av någon man de inte kände. Psykologer blev beordrade att studera befintlig litteratur från FBI över ämnet seriemördare och ta fram en gärningsmannaprofil.


En av psykologerna som arbetade med gärningsmannaprofilen var Aleksandr Bukhanovsky och han visade sig vara mycket skicklig på sitt jobb.

Utifrån offrens kvarlevor och omständigheterna kring deras död gjorde han en profil över en medelålders självömkande man som var heterosexuell men impotent, på ytan normal med ett fast arbete. Vid sidan om denna helt korekta profil så drog han slutsaten att mannen inte skulle kunna sluta med sitt dödande. Även där hade han rätt.


1987: tre mord. 1998: tre mord. 1989: fem mord.

Medan polisen blev alltmer desperat blev Chikatilo alltmer beräknande och softistikerad. Han bytte till ett nytt job där han var ansvarlig för varuleveranser. Jobbet innebar ännu mer resande vilket han gjorde till sin fördel. Han spred nu ut morden över ett större imråde. Han dödade i Moskva, i Uralbergen och i Leningsgrad (S:t Petersburg) Själva metodikten i dödandet utvecklades också. Han använde nu kniven mindre vildsint. Han skar av de manliga genitalierna eller skar ut den kvinnliga livmodern och sen stoppade han in organen i munnen och tuggade dem. Snarare beskrev han livmodern som "vacker och elastisk" han var som en kirurg som stal unga människor från deras nära och kära för att sen utföra sina groteska operationer på dem.

Nu var hans offer oftast unga pojkar. Liksom alla saditiska mördare som tillåts hålla på ett tag började han söka efter variation i sina dåd. Eftersom hans sexuella kick kom av att orsaka smärta hos sina offer och inte från någon sexuell attraktion till person så spelade könet inga roll.


Allt eftersom Chikatilos blodtörstö kade så blev den en allt mer dominerande faktor i hans liv. All hans tid gick nu åt till att tänka på nästa offer och att leta efter det. 1990 mördade han ytterligare åtta människor. Med hans stigande iver ökade också allmänhetens iakktagelser. Poliser började få ögonvittnensraporter om en lång medelålders man med glasögon som sågs tillsammans med offret innan det försvann. Han blev också uppmärksammad när han försökte övertyga unga pojkar att följa med honom genom att påstå att han kände deras mamma och att han skulle ta med gossen till henne.


Polisen fick en ny fart av all tipsen och man intesiferande jakten ytterligare. 600 cibilklädda poliser åkte omkring på bussar, tåg och spårvagnar som man visste mördare brukade använda. poliser spelade svampplockare och friluftsentusiater i skogsområden av den typ där mördaren tyckte om att gömma sina offer. Till slut betalde sig mödan..

klockan 4 på eftermiddagen den 7 november 1990. En polissergant står på post vid Dnleskhoz tågstation när han får se en medelålders man med grå kostym, glasögon och axelväska komma lugnt promenerande ut från skogsbrynet. Han stannar till vid en vattenpost för att tvätta sina händer och skor. Hans ena fingar är är bandagerat och han har en röd fläck på kinden av något som ser ut som blod. Löv och kvistar sitter fast på hans kläder. Polismannen frågar efter hans papper och får veta att mannen heter Andrei Romanovich Chikatilo. Ett namn som inte säger polismannen någonting.


Chikatilo uppträder obesvärat avspänd och poliser ser inga skäl till att ta med honom till stationen men han skriver pliktskyldigt en rapport om incidenten. Efter ungefär en vecka hamnar rapporten på chefsinspektören kostyevs skrivbord och namnet Chikatilo får honom att reagera. Han letar fram akten över Chikatilo som framställs i samband med att han varit arresterad 1984. Och ser att han blivit frisläppt pågrund av att hanas blodgrupp inte överstämmer med sädevätskan som funnits på offren.

Han drar sig då till minnes ny japansk forskning som han tagit del av. Japanerna har lyckats påvisa att i ytterst ovanliga fall så kunde en människa ha olika blodtyp på sädesvätska och blod. Han ser genast till att skogspartiet vid tågstationen  i Donleshhoz blir genomsökt. Där påträffar man liket av den 22-åriga Sveta Korostik. hon hade dött knappt en timme innan Chikatilo hade hållit sin avspända konversation med polismannen vid stationen. Hon har många knivskår, tungan och bröstvårtorna saknas och alla omständigheter pekar tydligt åp att det är den eftersökte slaktarens verk. Sveta blev Chikatilos sista offer.

Trots de svårigheter som fallet Chikatilo erbjöd polisen så finns det skäl att krandra deras klantighet och nochalans. Slrav präglade utredningarna. Bevismaterial från mordplatserna förstördes genom öförsiktighet. Andra viktiga fynd från brottsplatserna slarvades bort. Ivriga att lösa morden pekade man ut alla möjliga lämpliga gärningsmän som skyldiga.

Två utvecklingsstörda unga män som arresterats för ett helt annat brott förmåddes att erkänna tio av morden. För varje ny kropp som sen hittades så släpade man in några nya utvecklingsstörda män och fick dem att erkänna. Polisen kallade dem "dårarna" och man lade ner mycket energi på att få alla berörda att tro på sina "gärningsmäns" skuld, energi som varit till bättre nytta i jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.


Till slut fick åklagarväsendet nog och satte stopp för polisens framfart. De utvecklingsstörda släpptes fria och man antog officiellt teroin att morden utförts av en och samma man.



I september 1984 var Chikatilo ute på en av sina jaktturer. Han utgick från Rostovs centrala busstation. KLev av och på bussar i olika riktning åp jakt och ett lämpligt offer. Han stirrade på människor, småpratade med dem, tryckte sin kropp mot dem. Hela tiden på ett nervöst och forcerat sätt. Han vred huvudet fram och tillbaka som om han såg efter att han inte var förföljd. Förmodligen berodde hans nervositet på att man nu släppt nyheten om den sällsynt brutale mördaren till allmänheten.

Det var en tålamodsprövande jakt men Chikatilo gav sig inte. TImme efter timme fortsatte han tills han fick napp. En ung flicka följde med honom för att göra honom en snabb sexuell tjänst. Denna dag hade dock de två cihilklädda poliserna Zanasovski och Akmhatkhanov, på spraning efter mördaren, uppmärksammat hans märkliga beteende. De hade hållit honom under uppsikt i nio timmar.

Inpsektör Zanasovski kände dessutom igen Chikatilo. Han hade iaktattagit honom ett par veckor tidigare när han uppträtt exakt likadant på tågcentralen i närheten. Då hade han frågat ut honom och Chikatilo hade klargjort för honom att han var en välutbildad man, en lärare och att han var intresserad av unga människor. Zanasovski kollade då med en av de unga kvinnorna som Chikatilo pratat med och hans historia verkade stämma. Han hade bara samtalat med henne på ett väönligt sätt.

När han nu gick iväg med den unga kvinnan trodde polisen att de skulle ta honom på bar gärning. Men efter att kvinnan utfört sina tjänster så återvände Chikatilo till jakten. Polisen valde då att plocka in honom för sitt förargeleväckande beteende. När man öppnade hans portfölj hittade men en kökskniv med två decimeter långt knivbland, lite rep och en burk med petroleumgelé. Det viade sig att han kom från Shakthy, där många av morden hade begåtts. Polisinektörerna Zanasovski och Akhmatkhanov var övertygade om att de hittat den seriemördaren som nu hela poliskören letade efter.

Under de två dagar man kunde hålla honom arresterad för att sörargelseväckande beteende förhörde man honom ingående. Han erkände återigen att han hade en sexuell svaghet för små flickor att att han inte haden ågot sexliv med sin fru. Han hävdade dock att detta numera saknade betydelse för honom eftersom han närmade sig femtio. Att hans sexuella böjelser skulle ha lett honom till några våldsamheter vägrade han att erkänna. Till slut dök det upp ett förvånande men övertygande bevis på Chikatilos oskuld. Chikatilos blodgrupp visade sig vara A medan sädesvätskan som påträffats på offrens krpopar var av typen AB. Chikatilo kunde inte vara skyldig. Det var inte ens någon idé att plocka in de olika ögonvittnen som varit de sista att se offren i livet tillsammans med den som sen skulle slakta dem. Chikatilo klarade sig genom denna remarkabla omständighet. Som den mycket ovanliga människa han var tillhörde han också såå ett av de fåtal kända fall vars sädesvätska och blod tillhör olika blodgrupper.

Det tröjde nu nio månader innan Chikatilo agerade nästa gång. Offret var trettonåriga Lyuba Biryuk som också hon stod och väntade på en buss när Chikatilo fick syn på henne. Det var en varm sommardag 1982 i närheten av Zaplavsykaya, Lyubas hemby. Chikatilo började småprata med henne och de kom överens om att ge upp väntan på bussen och i stället utnyttja den vackra dagen till en gemensam promenad. Vägen förde dem nära ett udanskymt skogsparti och Lyubas öde var beseglat.


Nu hade Chikatilo kommit igång ordentligt och den osäkra personligheten hade klivit åt sidan till förmån för monstret som han burit inom sig. De närmaste sex månaderna dödade han lika många människor på olika platser i samband med sina arbetsresor. Det var både kvinnliga och manliga offer ifrån sex till nitton år gamla. Det enda som de hade gemensamt var att deras svaghet och utsatthet gjorde dem till lätta byten. Chikatilo valde aldrig offer som kunde tänkas göra modstånd eller rymma, med kniven som han alltid bar med sig  högg han ursinnit sina offer. Knivhugg kring ögonen blev hans signum, ibland grävde han ut själva ögonen.


Det märkvärdliga och sällsyna i detta fick polisen att spekulera i olika riktningar kring vidskeplighet och religiositet men med tanke på hans övriga beteende med offren så kan man nog anta att det var ren sadism. Han tyckte om att förlänga och fördjupa offrets lidande på detta sätt. Hans jakt på sensationer gjorde hans agerande alltmer bisarrt. Han bet av offrens tungor och bröst och åt upp dem. Han skar av näsor och läppar. Han gav sig på pojkars genitalier. Ibland polockade bara ut själva testiklarna och lämnade själva säcken. Han plockade ut det inre av kvinnans könsorgan och åt det. Ibland grillade han det över en öppen eld. Hans förfarande med offren var så vidrigt at flera poliser som arbetade med fallen bröt ihop och bad att få slippa uppdraget.

En av teorierna som dök upp var dett var en liga som samlade testiklar som såldes för att användas till olagliga transplantationer.

När man ombudeverade liken kunde man fastställa att han stympat kropparna innan offren var döda. Detta för Chikatilo ovanlig bland lustmördare eftersom det verkar som om själva torterandet och styckandet, mer än själva dödandet gav honom sexuell tillfredställelse. i de flesta fall då lustmördare skär i underlivet, anus, brösten eller kring halsen så sker detta efter att offren dödats.


Vid det här laget började polisen i Rostov bli allvarligt oroad. Det stod tämligen klart att de olika offren var en och samma mördares verk. Det hade tagit lång tid att komma fram till den slutsatsen. Morden hade utförts i olika polisdistrikt där varje kår arbetade med "sitt" fall. Seriemördare var något realtivt okänt i Sovjetunionen vid den här tiden. man hade inte tillgång till de sofistikerande metoder som man utvecklat i väst för att kartlägga sådana här brottslingar.


Under tiden höll Chikatilo masken utåt. Han levde ett liv som föreföll normalt. Han var impopulär bland sina arbetskamrater eftersom de betraktade honom som något av en robot som aldrig tog några självständiga beslut som verkade fullkomligt dominerad av sin fru. Hon däremot var mycket nöjd med sin make. Efteråt har hon beskrivit honom som den perfekte äkta mannen. Det enda som saknades var sexlivet. Under 1984 upphörde det helt. Fayina försökte förmå sin man att söka hjälp. Andrei var inte intresserad eftersom han mycket väl visste vad han behövde för botemoedel. Han började använda sig av det allt oftare och med allt större sadistisk hafnasi. Under två sommarmånder 1984 dödade han tio personer.


Vid 1984 hade polisen 30 mord att reda ut men var inte i närheten av en lösning på fallet. Det fanns många konstigheter som försvårade utredningen för dem. Offren varierade i ålder, var av båda könen och från helt olika sociala positioner. Många av offren var lösdrivare, prostituerade och förståndshandikappade som levde på tågstationer. dessa människor var sällan saknade av någon vilket gjorde det svårt att indetifera kropparna när det påträffades. Dessutom ville polisen inte ha någon publicitet kring monstret som gick löst i området och slumpmässigt plockade upp folk från gatorna för att tortera dem, slakta dem och i många fall äta dem.


Därigenom uteblev också hjälpen som allmänhetens oservationer kunnat ge. Eftersom media i Sovjetunionens var statskontrollerad så lydde den snällt polisen och allmänheten hölls ovetande om vad som pågick i deras hembygd.

Att många av hans offer var lösdrivare var till Chikatilos fördel och hjälpte honom undan upptäckt. samtidigt intalade han sig själv att han gjorde samhället en tjänst när han rensade bort denna ohyra från gatorna. Han äcklades av de lösdrivande kvinnorna osunda och promiskuösa leverne, deras alkoholism, sjaskighet och smutsighet. De var objekta snarare än människor. "Rotlösa element" kallade han dem. De fanns där och det var ahns rätt att förfara med dem som han ville. Den behandling han utsatte dem för förtjänade de. Efter att han blivit arresterad försvarade Chikatilo sitt agerande mot dessa människor:

" de följde mig som hundar... lösdrivare... De tigger begär och tar saker... De kryper in i din själ, begär pengar, mat vodka, erbjuder sina kroppar till sex... De visade upp sitt sexliv och det påminde mig om min förödmjukade oförmöga att vara en riktig man.""

Det tröjde tre år innan Chikatilo dödade igen. Under mellanperioden hade han hunnit byta jobb. Nu arbetade han för en industri och det arbete innebar många långa resor där han hämtade och lämnade gods. Den 3 september befann han sig i Rostov. Som i de flesta storstäder så fanns där gott om löst drivande folk. Luffare, hemlösa unga som ryft hemifrån, unga flickor som är berädda att göra mycket för lite värme och ett mål mat.


En sådan flicka var Larisa Tkachenko. Hon var sjutton år och bar en röd jacka när hon fårngade Chikatilos uppmärksamhet vid en busshållplats. Han började småprata med henne och hon förklarade att hon var mycket hungrig och att hon kunde tnka sig att ligga med honom i utbyte mot ett mål mat. De korsade en bro över floden Don och kom till ett dunkelt avskiljt område som var populärt bland unga älskande. Chikatilo uppförde sig annorlunda än de andra unga män brukade söka sig dit för att älska med sin flicka.


Våldsamt tog han tag i Larisa och slet av henne kläderna. Hennes rädsla var tydlig men ändå övervann han inte sin impotens. Han mindes Lena Zakotnova och visste vilken medicin det var han behövde; lidande, skrikande och framför allt; blod. Han ströp henne men hejdade sig innan hon blev medvetlös. Borrade istället tänderna i hennes hals och lät sitt ansikte översköljas av hennes blod. Han bet av en bit av hennes ena bröst och svalde det.

Skar ut hennes könsorgan och erfor ännu en gång i sitt liv en orgasm. När han kände sig nöjd torkade han av sig blodet från händer och ansikte med Larisas röda jacka. När han skulle gå reagerade han på synen av Larisas nakna kropp. Den föreföll honom stötande och täckte över den med några gamla nummer av PRavda och Ungkommunisten sm han hade med sig för läsning. Sen gick han iväg för att byta om till de extrakläder han nu mer alltid såg till att ha till hands ifall något som detta skulle inträffa.

När han kom till sans efter sin euforiska rus så slog det honom att han måste göra sig av med kroppen. Utan att märka att Lena fortvarande var i livet så tog han henne under armen och sprang till den näraliggande floden Grushevka. Efter att han slängt henne i vattnet kastade han också i hennes skolväska och räknade med att floden skulle föra bort henne för alltid ur hans liv. Vad han inte mräkte var att hennes blod droppade på hans frastukvist när han bar henne till floden och att han glömde en brinnande lampa i skjulet. Han skyndande sig hem till sin hustru och sina barn som väntade på honom med kvällsmaten.


Lenas kropp sköljdes inte bort med bloden som Chikatilo hade hoppats. Liket hittades ganska nära skjulet och det borde varit en lätt uppgift för polisen att gripa den skyldige. Man hade vittnesmål om att Chikatilo regelbundet tagit kvinnor och barn till sitt skjul. En granne kunde rapportera att ljuset brunnit i sutgan hela natten trots att ingen varit där. Det fanns till och med ett ögonvittne. En kvinna som sett Chikatilo och flickan lämna spårvagnens hållplats gemensamt. En tecknare som arbetade åt polisen fick en beskrivning som låg till grund för en tecning som kunde varit ett foto av Chikatilo. Mycket riktigt blev Chikatilo också identifierad av rektorn på skolan där han erbatade när denne fick se teckningen. Man lckades också gräva fram tidigare klagomål som riktades mot Chikatilo, för övergreppp mot flickor.


Chikatilo blev intagen till förhör. Han hängde med huvudet inför förhörsledarna och erkände med stor skam att hans sexuella läggning fått honom att göra närmanden mot småflickor i det förgågna. Han bedyrande att det var i det bara var i det förgågna och att hans sexlust nu lämnat honom helt och hållet. Hans lojala hustry som följt med honom till förhöret intygade detta. Hon svor också på att hennes make varit hemma med henne hela den kvällen då Lena Zakotnova mördats så brutalt.
Chikatilo fick gå hem.


Att man så lättvindigt släppte Andrei Chikatilo trots att man med lätthet borde kunnat fälla honom för brottet kan tyckas märkligt. Man gav inte ens ögonvittnet chansen att indetifera honom. Det fanns en förklarning. Polisen hade hittat en ännu enklare lösning på fallet;



Precis bredvid platsen där Lenas lik hittade bodde en man som hette Alexander Kravchenko. Tillsammans med sin fru och sina barn försökte han att bygga upp ett nytt liv. Han hade nyligen släppts från fängelset där han avtjänat sitt straff för mordet på en tonårsflicka som han begått åtta år tidigare. När polisen upptäckte att Kravchenkos blod tillhörde samma blodgrupp som den sperma som påträffats på Lenas kropp så bestämde man sig för att man hade hittat den skyldige.



Inga metoder var otillåtna för att få fram ett erkännande och efter intensiva förhör med tortyr erkände också Kravcenko sig skyldig till Chikatilos brott. Han tog sen tillbaks sitt erkännande men då var det för sent. enligt polisen var mordet löst och fem år senare avrättades Alexander Kravchenko. Intill dödsdagen svor han på sin oskuld.

Med tiden blev han förstås upptäckt av andra vuxna. Förseelserna betrakades tillräckligt allvarliga för att han skulle förlora sitt jobb men man gjorde ingen offentlig utredning och han ställdes inte inför rätta. Hans fru fick aldrig veta orsaken till att han blev av med jobbet.

Andrei tog ett sämre jobb i gruvstaden Shakty. Han skulle undervisa i en skola för gruvarbetarnas barn. Fayina fick också arbete på skolan och de flyttade in i ett hus som tillhörde deras gemensamma arbetsplats. Utan att berätta något för sin fru så skaffade Andrei sog sokcså ett annat litet hus, ett skjul med tre rum i den mest nedslitna och smutsiga delen av staden. Skjulet var ett försök till att skapa sig ett näste där han skulle bota sin impotens.

Han drog dit en lång rad av prostituerade som han plockade upp på gatorna. Enligt Andreis sätt att se det var prostituerade smutsiga, värdelösa människor. De hade ingen likhet med Fayina som han såg upp till som något nästan heligt i sin goda renhet. De prostituerade var beredda att ge Andrei tillfredställelse på ett sätt som han inte ens kunde föreställa sig att ge Fayina om. Men de prostituerade gav honom inte nog med tillredställelse. Han började lura med sig små flickor till skjulet. När de kommit dit attackerade han dem och begick sexuella övergrepp mot dem.

Än så länge var det ingen som uppmärksammande hans hemliga liv. Förmodligen hade han god hjöälp av hemlighetsmakeri var en andra natur hos folket i Shakty. Ingen ville ha med myndigheter att göra i onödan och än så länge tycktes händelserna i skjulet oförargliga nog för att tigas om. Men det skulle inte vara länge till.


1976 var Lena Zakotnova nio år gammal, jämnårig med Chikatilos son Yuri. Hon var på väg hem från skridskobanan. I en liten röd kappa, röd halsduk och en brun pälsmössa stod hon och väntade på spårvagnen i närheten av Chikatilos skjul. Chikatilo var bra på att umgås med barn. Eftersom han tillbringade dagarna med dem i skolan så visste han vad de tyckte om att prata om. När han fick syn på den lilla flickan i rött som stod och väntade på hållsplatsen så gick han fram till henne och började småprata. Han frågade henne om skolan, om hennes vänner, om vad hon tyckte om att göra på fritiden.

Lena hade svårt att stå stilla, hon hoppade från dena foten till den andra. När Chikatilo frågade vad det var med henne talade hon om för den omtönksamme äldre mannen att hon var kissnödig och snabbt behövde gå på toaletten.
Chikatilo reagerade som vilken omtänksam äldre man som helst. Han sa att han bodde precis runt hörnet och att hon gärna fick använda hans toalett om hon ville. Svårare än så var det inte för Andrei Chikatilo.

Så snart de kommit in på skjulet så tog han tag i henne. Han kastade henne ner på golvet och slet av hennes kläder. Hennes skrikande mun tystnade han med hennes egen rockärm och hennes anklagande ögon täckte han över med hennes egen halsduk. Han ville våldta henne men lyckades inte få erektion.
Driven av en plötslig impuls som var ny för honom tog han fram en kniv, en kniv som han alltid bar med sig till självförsvar, och använde dess kalla stål som substitut för sin slaka manlighet.
Som blodet forsade ur hennes underliv och han stötte kniven allt hårdare i henne upplevde han den sexuella lättnad som han så länge sökt utan att finna.

Det var en mrakulös upptäckt för honom. Hur enkla hans behov var och hur enkelt det skulle vara att tillredställa dem. Så många försvarslösa människor det fanns där ute. Lika försvarslösa som flickan som fortvarande pumpade bod ur sin kropp framför honom. De kunde ge honom den tillfredstälelse som varit honom förnekad under så många år. Det hade tagit honom 42 år att upptäcka vad som gjorde honom upphetsad och gav honom tillredsstälelse: Blod!

Det var flera saker som komplicerade skolpojken andreis förhållanden till sina jämnåriga och gjorde honom till en isolerad enstörning.

• Hans överdrivna feghet.
• Ett oupptäckt synfel som gjorde att han inte kunde läsa vad hans lärare skrev på tavlan framför honom, vilket fick till följd att hans skolkamrater kallade honom idiot. En rädsla för att de skulle få erda på att han fortvarande kissade i sängen.
• Och värst av allt han tillhörde en förrädarfamilj.

Under andra världskriget hade hans far tjänat som soldat. Han hade blivit tillfångatagen av tyskarna och satts i arbetsläger. När kriget tog slut och han återvände till sitt hemland blev han åter gripen. Enligt Sovjetunioens lagar var det förräderi att låta sig tas till fånga av fienden. Han blev placerad i arbetsläger. Familjen fick lida av såväl frånvaron av fadern som av grannens spott och speciellt Andreis isolering drev honom djupare in i sina fantasier. Men som han började bli äldre framkallade hans fantasier helt andra reaktioner än fasa hos honom. Han började bli en ung man. När hans jämnåriga jagade flickor, skicakde runt förbjuda bilder och talade om sexuella äventyr som de ljög ihop så var det helt andra fantasier som fick blodet att ruta på Andrei.

1963 Fayina en tjugofyraårig gruvarbetardotter stod framför spegeln i Novoshaktinsk, Ukraina och förbredde sig för en blindträff. Hon väntade sig mycket. Hennes vän Tatyana hade berättat om sin tjugosjuårige bror Andrei Romanovich att han var blyg, lugn och väluppfostrad. Dessutom var han låpng, något som Fayina alltid hade tyckt om hos män.
Den första träffen gick bra. Fayina fann Andrei attraktiv. Han var välbyggd, såg bra ut, trots att hans axlar skuttade lite som en flaskhals. Han behandlade henne med en vördnad och respekt som gjorde intryck.

De fortsatte att träffas. Deras relation utvecklades och hon upptäckte att han var blyg och osäker, det till den grad att han långt efter det att de var etablerat par inte hade kysst henne. Fayina lät sig inte stötas bort av detta. Hon var visserligen inte stormförälskad men hade svårt att tänka sig ett bättre kap än Andrei. Han drack inte, rökte inte. Han uppförde sig lugnt och sansat, klädde sig och förde sig lågmält. Han skulle knappast bli något märkvärdigt i sitt liv. Han var helt enkelt mycket vanlig. Vissa skulle nog kalla honom tråkig men Fayina uppskattades han vanlighet. Inom ett år var de gifta.

Bröllopsnatten kom med pinsamma problem för paret. Andrei var mycket blyg och hans försök till att älska med sin fru saknade alla önslvärda kvaliteter. Det verkade omöjligt för henne att väcka hans passion. Det blev ett fiasko. Det tog en vecka av övertalning med hjälp av alla Fayinas kvinnliga färdigheter innan han fullbordade äktenskapet.

Som tiden gick blev det klart för Fayina att sex aldrig skulle bli en källa till glädje i dras äktenskapliga samliv. Han verkade avsky intim kontakt med den kvinnliga kroppen. Trots detta så lyckades Fayina få honom att då och då genomföra några monotona, händelselösa akter som resulterade i två barn. Ludmilla föddes 1965 och Yuri 1969. Det torftiga sexlivet gjorde inte äktenskapet olyckligt för Fayina. Hon asåg inte att sex var bland det viktigaste i medveten och ville bli något. Han studerade hemma och tog Ingenjörsexamen vid sidan om examina i rysk litteratur och marxish-lenisism. Han var en trogen partimedlem. Han skrev tidningsartiklar om sovjetisk patriotism och moral. Med tiden fick han arbeta som lärare. Han var en bra pappa till sina barn med ett oändligt tålamod och aldrig blev han arg.

Fayina var stolt över sin hårt arbetande, ödmjuke, intelligente man som förbredde Sovjetunionens barn för morgondagen. Vad det var han egentligen sysslade med i skolan är en annan sak.

En dag när han skulle läxa upp en liten flicka tog han tag i henne hårdare än vad som var nödvändigt. Hon blev rädd, skrek och knuffade honom ifrån sig. Han fann sig upphetsad av hennes motstånd och hennes rädsla. Det blev början till ett nytt nöje för honom. Han gjorde det till en vana att antasta de små flickorna.

Andrei Chikatilo - En seriemördare från Sovjet.

Andrei Romanowich var inte en särksilt ävertyrslisten pojke. Han gick inte gärna utom synhåll från sin mor. Liksom alla andra barn som växte upp på den ukrainska landsbygden i Sovjetunionen på 40-talet hade han hört historierna om varulvarna som ylade i skogen, och vad de kunde ta sig för med små barn som kom för långt bort från sina föräldrar. Berättelser som cirkulerade runt bland såväl barn som vuxna. De flesta tyckte om att skrämmas av de fantastiska historierna utan att dem på allvar. Andrei, som skakades av skräck höll sig i sin mammas kjolar, blev därför ett lätt offer för de andra barnens grymma eller andra fantasifoster som Andrei fruktade mest.

Det var något som utan tevkan existerade: Vanliga, fattiga, hungriga människor.

Några år innan Andrei föddes 1936, pågick Stalins jobruksreformer för fullt i Sovjetunionen. Hans försök att tvångsansluta bönderna till Jordbrukskollektiv förorsakande svältkatastrofer i de södra provinserna. Raporter om utsvultna människor som gjorde vad som helst för att mätta sin hunger fanns det gott om. En sådan berättelse var det som hade skrämt den lille Andrei till att bli en sängvätande gosse, livrädd för det mesta. Berättelsen hade om och om serverats av hans egen mamma. Det handlade om hans äldre bror Stepan som en dag givit sig ut i skogen på egen hand, där han stött på några människor från en annan by på jakt efter föda. Människorna hade tagit Stepan med sig och gjort en måltid av honom, Några hungrande magar hade blivit mättade och ingen hade brytt sig om den försvunne pojken.

50 år senare, 1992 talar hela världen om bilderna som kablas ut från en domstol i Rostov, Ryssland. På bilderna syns en man med rakat huvud och uppsärrande ögon som hålls i en stålbur. Skrattande, dreglande och skrikade påminner han om en mycket förvirrat och olyckligt djur på zoo. Han får just höra sin dödsdom för att ha torterat, dödat, styckat och i vissa fall ätit 52 personer.

Mellan dessa två punkter på sin levnadsbana har Andrei Romanowich Chikatilo levt sitt liv. Ett liv med utbildning, arbete, fru barn och mördande av främmande människor i en omfattning och med brutalitet som de flesta vanliga människor är oförmögna att föreställa sig i ens de dunklande hörnen av sin fantasi.

1. Ed och hans bror fick gå i skolan och tillbaka och fick bannor för att ha försökt att föra någon vänskap. Augusta Gein var en ivrig lutheran och föreläst hennes pojkar dagligen på odödlighet världen. Alla kvinnor, med sig själv som ett undantag var onda, horor och instuments av djävulen. Sex var bara för fortplantning. Hon läste för dem varje eftermiddag från Bibeln, valde hon grafiska verser från Gamla Testamentet handlar om död, mord och straff.
   
   
2. Med en liten tillväxt på ett öga och en främmande väsen, blev unge Ed Gein ett mål för mobbare. Han hade en konstigt beteende och brukade skratta för sig själv. Trots dessa hinder gjorde han ganska bra i skolan. Ed försökt att göra sin mamma glad, men muntligen missbrukas av henne eftersom hon trodde att hennes söner var avsedd att bli misslyckanden som sin far.
   
   
3. Den 16 maj, 1944 fanns det en pensel brand utanför gården och både Ed och hans bror Henrik gick ut för att bekämpa det. Bröderna tydligen skildes och när natten föll, Ed uppgift förloras ur sikte sin bror. När elden var släckt, rapporterade Ed till polisen att hans bror som saknades och en skallgång anordnades. Gein ledde tydligen polisen direkt till kroppen av sin döda bror. Polisen ifrågasatte de omständigheter som kaross upptäcktes och rapporterades marken under kroppen var orörd av elden. Han hade också blåmärken på huvudet, men de avslog bedrägeri och rättsläkarens styrde kvävning som dödsorsak.
   
   

 

 

 

Ed var oberörd. Först nekade han till allt. Sen vände han tvärt och började berätta om sina märkliga vanor. Han erkände morden på Mary Hoogan och Beatrice Worden.
"Det är förmodligen fler mord", konstaterade han men hävdade att minnet inte fungerade som det skulle.
den enda anklagelsen han blev upprörd övero ch förnekade var at han skulle ha stulit kassaappareten från järnaffären med de 41 dollar som den innehöll.
"Så var det inte alls" rasade han. Han hade bara tagit kassaappareten för att han ville se hur den fungerade, ungefär som med människokropparna som han skurit sönder för att lista ut hur de fungerade.

"Jag är ingen tjuv", sa han även om han inte nekade till att ha stulit liken från kyrkogårdarna.
Han berättade att han brukade lägga märke till om det hölls någon begravning i närheten och sen samma natt bege sig till kyrkogården för att gräva upp liket. Det var alltid kvinnokroppar. Med stolthet framhöll han att han alltid lämnade graven i precis samma skick som han funnit den.

"jag hade ett ohejdbart behov av att göra det", berättade han.
"Det började när min mor dog 1945. jag ville byta kön och bli kvinna. jag brukade flå kroppar och bära skinnet själv. jag gjorde en mask av ansiktet och så kände jag mig precis som den kvinna jag ville bli. Jag tyckte också om att bära kvinnohår. jag brukade använda en riktig skalp som peruk. Jag tyckte om att skära upp kropparna och sortera ut vad som fanns där inne."
När polisen kollade de gravar som Gain hävdade att han skändat fann de dem tomma.

Invånarna i Plainfield blev chockade när de fick höra vad deras enstörning till granne haft för sig. Nog för att de alltid betraktat honom som en knasboll som blivit än konstigare efter att hans mor dött, och nog var det så att de bett sina barn att hålla sig på avstånd från honom, men ingen hade varit kapabel att föreställa sig detta. Många kände ett vredgat äckel när de tänkte på det kött av vilt han ibland gett dom som gåvor. När gain hade förts bort från orten så brändes han gård ner. Den lokala polisen såg ingen anledning att försöka hitta den skyldige.

Den psykiatriska undersökning man företog av honom ledde till slutsatsen att han led av Schizofreni. Han berättade för psykiatrierna att han som barn sett sin mamma döda en gris. Hon hade skurit upp dess mage och sen plockat ut invälvorna med sina bara händer. Den bilden hade följt med honom hela hans liv. När Ed Slutligen ställdes inför rätta så förklarade han sig skyldig men mentalt sjuk. Läkarna som undersökte honom stödde det påståendet. Rätten ansåg att han inte var ansvarlig för sina handlingar, så istället för att straffa honom skickade man honom till mentalsjukhus på obestämd tid. Han ansökte genom åren upprepande gånger om att bli frigiven för att han frisknat till men fick avslav var gång. 1984 så dog han, sjuttioåtta år gammal, på Mendotas mentalsjukhus. Han begravdes på Plainfields kyrkogård bredvid sin mamma.

Historian om Ed Gain var inte vidare känd utanför Wisconsin vid tiden för upptäckten men det tog inte så lång tid innan den letade sig fram till Hollywoods filmindustri. Det började med en roman skriven av Robert Block om ett alter ego till Edward Gains om i boken kallades Norman Bates. Alfred Hitchcock läste den, gjorde en film och resten är filmhistoria. men "Psycho" var inte den enda filmen som gjordes med Ed Gain som förebild. En som blev mycket omtalad var "The Texas chainsaw massacre" eller "Motorsågsmassakern" Det senaste exemplet är "när lammen tystnar". En roman från 1988 som filmades 1991 med Anthony Hopkins och jodie Foster i huvudrollerna. Hopkins fick en oskar för sinr oll som den diabolisk hyperintillgenta Hannibal Lecter som tyckte om att äta sina offer med favabönor och en flaska chianti. Filmen handlar om jakten på seriemördaren Buffalo Bill som flår sina kvinnliga offer för att sy en kostym av deras hudar. I filmen får vi se honom med könsorganet dolt mellan benen medan han dansar framför spegeln förförd av bilden av sig själv som kvinna.

Norman Bates i "Psycho" är en ensam mottelägare längs en öde landsväg som är så besatt av sin döde mor att han klär sig i hennes kläder och sätter på sig en peruk. Han förvandlades till mamman för att hon ska kunna döda de kvinnor som dyker upp i hans närhet för att föra honom in på syndiga vägar. Vissa av de som studerat Ed Gains fall hävdar att han just använde kvinnliga kroppsdelar för att återkalla existensen av sin döda mor. Liksom Normal Bates pratade han med henne och kämpade med moraliska hämningar som den dominanta modern påtvingat honom.

Andra har hävdat att han kände njutning i att döda och stycka kvinnor som en symbolisk hämd på hans hårda kärlekslösa mor. Det var hans mor som han dödade om och om igen.
Själv hade han inga teorier. När han beskrev hur han klädde sig i sin dräkt av kvinnohud för att dansa i månskenet så gjorde han det helt oberörd som om det var den normalaste sak i hela världen. Det var ingenting som tydde på att Edward Gain uppfattade sitt beteende som konstigt.

Hur många Ed Gain dödade efter det första mordet på Mary Hoogan vet ingen. När man arresterade Gain och sökte igenom hans hus hittade man resterna av 15 lik men Gain kunde inte dra sig till minnes hur många han hae dödat. Han kom dock väl ihåg att han ätit kött både från lik som han grävt upp och kvinnor han dödat. Utan att dölja sin njutning och helt utan skam berättade han om hur han naken brukade dansa omkring i köket eller i sovrummet i en rasande lek med sina makabra souvenirer. Det föreföll om om han trodde detta var ett fullkomligt normalt beteende. Ett antal kvinnor försvann i trakten från den dagen då Ed Gain mördade Mary Hoogan fram till dess han blev arresterad. Bland annat en åttaårig flicka som försvann på vägen hem från skolan 1947 och en femtonåring som försvann i samband med att hon satt barnvakt 1953. Den senares kläder hittade man senare fulla med blod men kroppen var spårlöst försvunnen.
När polisen insåg vad Ed Gain hade haft för sig under dessa år så var man övertygad om att han var skyldig till dessa kvinnors försvinnande men det var omöjligt att bevisa något, och själv mindes Ed Gain ingenting.

Gains perversa och våldsamma liv upphörde efter det att han mördat sin andra kända offer. Hon var liksom Mary Hoogan en kraftig medelålders kvinna som till utseendet bar stora likheter med Eds mamma Augusta.
Det var mogonen den 16 november 1957. Hjortjaktens fösta dag, startskottet för alla män i Plainfield till att plocka fram de varma jaktkläderna lämna furarna hemma och ge sig ut till ett blodigt värv för nöje och för lite färskt kött. Ed Gain hade denna dag ungefär detsamma i tankarna, med den skillnaden att han begav sig till byn istället för att bege sig ut i skogen. Han visste att Frank Worden, järnhandlaren, skulle ut på jakt idag. Vilket innebar att hans mamma Bernice skulle vara ensam i butiken. Han hade beställt Glykol tidigare i veckan och hade nu en förevändning att besöka butiken; att han skulle hämta sin beställning. Medan Bernice Worden skrev ut kvittot på glykolen plockade Gain ner ett gevär från ett ställ på väggen, han laddade det, klev fram till disken satte det mot fru Wordens huvud och tryckte av. Sen drog han lugnt ner rullgardinen från dörren och satte upp skylten som talade om att det var stängt, tog kassaapparaten under den ena armen coh släpade ut fru Wordens kropp genom butikens bakdörr. Han slängde in kroppen i den lilla lastbil som Frank Worden använde till att levera varor. Sen körde han en bit in på en skogsväg där han hade sin egen bil parkerad. Han lyfte över kroppen och körde iväg, hem till gården.

Under dagen var ovanligt många av traktens invånare som kom till Gains gård. En jägare kom förbi för att be om ursäkt för att han skjutit en hjort på Gains mark. Gain höll på att meka med bilen och viftade ifrån sig ursäkten. En tonåring son till en av Gains grannar kom förbi tillsammans med en kompis och frågade om Ed kunde ge dom skjuts in till Stan. Ed öppnade dörren med händerna fulla av blod. Han förklarade att han var upptagen med att flå en hjort men tog ändå en paus i sitt arbete för att ge grabbarna skjuts. Som belöning blev han bjuden på middag hos kompisens föräldrar som drev en matbutik i byn. Han accepterade inbjudan och medan Ed Gain satte sig till bords kom männen som varit ute på jakt tillbaks till byn.

När frank Worden kom tillbaks från sin dags jakt fann han butiken övergiven, kassaappareten försvunnen och en stor pöl blod på golvet. Ett spår av blod ledde ut genom bakdörren och bort till lastbilens parkeringsplats. Bilen var borta. Grannen berättade att de sett den lämna stan i hög fart samma morgon. Frank Worden var inte bara järnhandlare, han var också vicesheriff i Plainfield. Hans huvud fylldes med fasanfulla föreställningar om vad som hade kunde ha hänt samtidigt som han försökte bringa klarhet i situationen. De hade inge varor att leverera under dagen. Det enda han kunde komma på var att Ed Gain beställt glykol som han skulle hämta. Han gick in i butiken igen. På disken hittade han ett halvt färdigskrivet kvitto över glykol.

Så snart Sheriffen kom till platsen berättade Frank Worden om sina misstankar mot Ed. Sheriffen tog med sig ett par man och begav sig ut till Gains gård. Medan de var på väg ut till gården fick de kvarvarande polismännen höra att Ed själv satt och åt middag i matbutiken. De gick dit och frågade honom vad han hade haft för sig under dagen.
"Det är en komplott. Någon vill sätta dit mig", svarade Ed omedelbart.
"För vadå?" Frågade polismannen.
"För fru Worden", sa Ed.
"Vad är det med henne", undrade polismännen.
"Hon är död. Är hon inte det?" svarade Ed.
Då tog de med honom till stationen.

Ed satt i säkert förvar, inlåst i en cell på stationen, när polismännen kom fram till hans avlägsna gård. Eftersom där inte fanns någon elektricitet rådde fullständigt mörker på gården. Polismännen började söka igenom platsen med hjälp av sina ficklampor. I ladan stötte de på Bernice Worden. Hennes huvudlösa kropp hade hissats upp i taket med hjälp av block och tilja. Hon hände upp och ner ungefär som en nyss skjuten hjort. Han hade huggit av huvudet vid axlarna och genom anklarna hade han fört in en trästav i vilken hon hände. Polismännen trodde de gjort sitt livs värsta upptäckt. De hade bara börjat. Fru Wordens huvud hittades med två krokar i öronen, redo att hängas upp på väggen. Huset var skitigt, fullt med gammalt tidningspapper och ruttnande matrester. Det var som om det fastnat i en tidslucka. Mary Hoogans kvarlevor hittades i huvudbyggnaden, som mer liknande ett slakthus än ett boningshus. I källaren hängde delar av människokroppar på krokar och golvet var täckt av blod och hudrester. I köket hittade man fyra människonäsor i en kropp och ett par läppar hände i ett snöre som en mobil. Tio kvinnohuvuden avsågade i höjd med ögonbrynen hängde på väggen som dkoration, några hade blivit målade med läppstift på de kalla stela läpparna. I frysen hittade man kroppsdelar från människor. Fru Wordens hjärta låg i en gryta på spisen. Där fanns en ärmstol med riktiga mänskliga armar.
När Sheriffen och hans män kom tillbaks till stan befann de sig i chocktillstånd. De kunde inte berätta vad de hade sett. Det tog sen god stund innan de bit för bit lyckades beskriva Ed Gains krypta.

Transsexuella män tycker ofta om att klä ut sig i kvinnokläder och kan njuta av sin uppenbarelse när de får ge sig hän åt att vara kvinna. Ed Gain gick steget längre för att tillredställa sina behov. Han gjorde an mask till sig själv av en kvinnas ansikte och han sydde en jacka av riktig hud, komplett med bröst och allt. Han flådde kvinnolik och bar skinnet som en sjal eller gjorde damasker av det. De kvinnliga könsorganet var leksaker som gav honom enligt en utsago, omjämförliga upplevelser. Han tyckte om att ha dem i handen och leka med dem. En gång fyllde han ett par kvinnostrumpor med kvinnliga könsdelar och tog sen på sig de. Kvällar med fullmåne brukade han ta på sig sin makabra kostym och dansa framför en spegel medan han beundrade sig själv.

Så kom den dagen då den hjälpsamme Gus blev för gammal för att ta han som in bongård och flytade till ett ålderdomshem. det blev väldigt besvärligt för Ed att på egen han gräva upp gravar och skaffa sig nya lik. Han bestämde sig för att han måste hitta ett bekvämare sätt att skaffa sig det han ville ha.

En vinterkväll 1954 mitt under en fruktansvärt snöstorm så stod Ed Gein och väntade utanför Hogans Taverna, en bar i det närbelägna samhället Pine Grove. Han väntade tålmodigt tills den sista kunden hade gått. sen promenerade han in till den barägarinnan, mary Hoogan. En kraftfull dominant kvinna i 45 års åldern som var påtagligt lik hans mor. Helt lugn tog han fram en pistol, satte gynningen mot hennes huvud och sköt henne. Sen släpade han ut hennes kropp på gatan och band fast den på en släde som han hade med sig. Det tog honom flera timmar att ta sig hem med Mary Hoogans kropp den ovädersnatten.

Mary Hoogan var försvunnen utan ett spår och polisen stod handfallen. Folk pratade och spekulerade om vad som kunde ha hänt. Elmo Ueeck var en bonde och sågägare på orten. Han tillhörde dem som då och då anlitade Ed till olika småjobb. Som de flesta bekanta till Ed brukade han reta honom för att han aldrig hade någon kvinna. En dag ganska kort efter mary Hoogans försvinnande sa han till Ed:
"Eddie, om du hade satsat lite mer på att uppvakta Mary Hoogan, så hade hon stått hemma i ditt kök och lagat mat nu, istället för att vara försvunnen"
Ueeck berättade långt senare hur Ed hade svarat:
"Han rullade med ögonen och rynkade på näsan som en hund som känner doften av en skunk, sen log han och svarade: "Hon saknas inte. Hon är nere i huset nu"
En sån kommentar borde kanske väckt misstankar, men Ed var känd som en knäppskalle som alltid kom med olämpliga och märkliga kommentarer. Ueeck brydde sig inte om det. Inte just då i vart fall. Ed däremot verkade ha uppskattat sitt eget skämt och började fälla liknande kommentarer var gång mary Hoogans försvinnande kom upp i ett samtal.
"Hon är på gården. Jag åkte till Pine Groove och hämtade henne"
Sen skrattade han som en dåre. Folk brukade bara skaka på huvudet åt Eds smaklösa försök att vara rolig.

Edward Gein var en excentrisk liten man som mest höll sig för sig själv. Han tyckte inte om att konversera med grannarna och folk i det lilla samhället Plainfield i Wisconsin kunde senare dra sig till minnes att de alltid uppfattat honom som något av en knäppskalle. En man som man aldrig riktigt visste vad han tänkte på, eftersom hans stela ansiktsdrag med de bleka ögonen och munnen som tycktes låst i ett litet hångrin, inte avslöjade någonting.

Ingen kunde dock föreställa sig hur udda Ed Gain egentligen var, förrän en dag i November 1957, då polisen gav sig ut till hans avlägsna bondgård för att ställa några rutinmässiga frågor angående Bernice Worden, mamman till en lokal affärsinnehavare som hade försvunnit samma dag. De chockade polismännen gjorde på Gains gård upptäcker så fruktansvärt bisarra att de gav Hollywood material till skräck som fortvarande används då filmskaparnas egen fantasi inte räcker till. Givetvis var det svårt för invånarna i det lilla Plainfield att föreställa sig detta om denne man, som levt hela sitt liv i detta samhälle på 700 invånare. Som hade drivit sin familjegård på 160 tunnland i samhällets utkant tillsammans med sin dominanta mamma och sin bror Henry, tills de båda dog och lämnade honom alldeles ensam. En man som människorna i Plainfield tyckte sig känna, eftersom han hjälpte de flesta med småsysslor då och då för att tjäna lite extra pengar.

Edward Gein föddes 1906 i den typiska mellanamerikanska staden La Crosse i Wisconsin. Hans mor Augusta dominerade båda honom och hans bror Henry totalt från första stund. Hon var en kvinna som inte hade mycket till övers för andra människor. Hon hävdade att de alla var djävulens erdskap och om man inte aktade sig så skulle de nedbringa helvetet över en och det skulle drabba genom att man blev förledd till sex. Deras pappa George var alkoholiserad våldsam och inte mycket stabilare mentalt än sin fru. Trots att Augusta var så sexuellt pryd att hon betraktade det som en synd att hälsa på någon på gatan anklagade George henne för otrohet. Hon i sin tur hatade honom och brukade i barnens närvaro falla på knä och be till gud att han snart skulle dö.

Strax efter Edwards födelse blev den uppbenbara ondska som existerade i La Cross if orm av sex för mycket för Augusta. Barnen måste räddas och familjen flyttade till det lilla samhället Plainfield ungefär 15 mil därifrån. Men även där var ondskans krafter för starka. Augusta flyttade åter på sin familj och de bosatte sig på en isolerad bongård i samhällets utkant. Den geografiska isoloeringen var inte tillräcklig garanti för Augusta. Varje tecken på sinnliga behov hos pojkarna bankande hon ur dem. Några vänner tilläts de inte skaffa sig. Hon talade om för dem att deras moral måste skyddas. Hela tiden tog hon hjälp av bibelcitat för att rättfärdiga sina regler. Speciellt farligt var det att ha relationer med flickor. "De är beräknande och listiga". Om några av pojkarna fick kontakt med vare sig en pojke eller flicka så såg Augusta till att avsluta den relationen snabbt och effektivt.

1940 fick ASugusta svar på sina böner och den allt mer svårt alkoholiserade George dog. Fem år senare dog brodern Henry i sen skogsbrand. Ed blev lämnad ensam med sin mor som nu var sjuk. Edward hade inget emot att ägna all sin kraft åt att ta hand om henne. Vid det här laget hade hon total kontroll över honom och det fanns inget annat i hans liv som konkurrerade mot dem om uppmärksamhet. Därför blev förändringen så mycket större för Ed när modern dog av en hjärnblödning bara sex månader efter Henrys död. Ed var nu alldeles ensam i den ödsliga gårdens jättelika boningshus. Han förseglade Augustas rum, vardagsrummet och fem till av övervåningens rum. Till sitt boende behöll han bara ett rum och köket. Sen skaffade han en hobby. Han började intressera sig för mänsklig anatomi. Han köpte böcker och tidningar om ämnet och spenderade timmar i sträck med att läsa dem. Han blev facinierad av Nazisternas övergreopp mot människor under andra världskriget. Speciellt intresserade han sig för mediciniska experiment som nazistiska forskare utfört på fångar i koncentrationsläger. Mest av allt fascinireades han av historien om Christine Jorgenssen. Hon var en man som uppblevde sig som kvinna fångad i en manskropp. Hon lät sig opereras och fick ett kvinlligt könsorgan. En mycket märkvädrig händelse på den mellanamerikanska landsbygden vid den här tiden.

Ed Gain lät sig snart inte nöjas med att läsa om dessa ämnen. Han ville göra egna erfarenheter. Han skaffade en kumpan, Gus, en äldre bekant som var något efterbliven. Ed övertygade honom om att hjälpa till att gräva upp färska döingar på krykogården. Ed förklarade att han behövde liken till några experiment som han arbetade med. De började åka runt på olika kyrkogårdar i Wisconsin där de genom begravningsannonser visste att någon begravts samma dag. Ibland stal de hela kroppar, ibland skar Ed bara loss de delar som Intresserade honom särskilt. Gus hjälpte Ed att transportera till ett skjul bakom Eds bondgård och frågade sen aldrig närmare efter vad som hände med liken. Senare under polisförhör förklarade Ed att han ansåg sig vara en kvinna fångad i en manskropp och ville studera kvinnliga könsorgan för att kunna förvandla sig till kvinna.

Gain dissekerade kropparna och behöll vissa delar, såsom huvuden, könsorgan, lever, hjärta och tarmar. Han åt köttet från liken och gjorde dekorationer till hemmet av kroppsdelar. Omsorgsfullt sydde han ett skärp frn utskurna bröstvårtor. Han stoppade en stol med mänskligt skinn. Han gjorde sig ettbord med människoben. En trumma gjorde han genom att ta en kaffeburk och sträcka människohud över öppningen. En itusågad skalle blev till en soppskål. Sängens fyra pelare fick sina knoppar utbytta mot människoskallar. Han hade ett människohuvud uppgängt som om det var en vacker krukväxt. På väggen hade han nio dödsmasker som han har gjort av ansiktshuden från 0 kvinnor. Han gjorde armband av människohud.

“She isn't missing. She's at the farm right now.”

“I had a compulsion to do it.”

“They smelled bad”

"I like this place, everybody treats me nice, some of them are a little crazy though." Ed Gein, the butcher of Plainfield, WI, speaking about prison.

When asked if he wore the skin face masks over a prolonged period of time, Ed Gein quoted "Not too long, I had other things to do."

When Ed Gein heard about the news of Bernice Worden's disappearance his reply was "It must have been someone pretty cold-blooded."

"Somebody framed me." was his reply when asked about Bernice Worden's death.

"Just as well." was his quote when he heard that his house had been burned down.

• föddes den 27 augusti i 1906 i La Crosse, Wisconsin
• Var en Amerikansk seriemördare, känd som den värsta av folket.
• Filmen Pscycho och Motorsågsmassakern, När lammet tystnar är baserad på honom.
• Var Kannibal
• Mest känd för sitt nekrofiliska beteende (Sex med döda)
• Dödade 2-7 offer.
• Grävde upp döda från kyrkogården

Det många förväntar sig av seriemördare är att de ska se ut som monster, som skräckfilmer oftast visar. Ha ett läskigt beteende, tillbakadragen. Udda, säger konstiga saker, sånna som människor pratar illa om, viskar om. Håller sig borta ifrån. Det där är faktiskt tvärtom, när seriemördare kommer fram får man höra något typiskt från grannar eller kompisar som "Jag skulle aldrig tro att han har gjort det, för mig kommer han alltid vara t. ex jeff" som jag tidigare sa är seriemördare intelligenta människor, oftast har de familj, är de välutbildade, ser bra ut. Har jobb med socialt umgänge. Men Ed Gein var ett perfekt exempel på den stereotypen de visar i skräckfilmen.

Det är någonting hos Ed som växer en nyfikenhet hos alla människor, så man inte kan kolla bort.

Biografi:
Edward Theodore Gein hette en pojke som växte upp med en alkoholiserad far, en äldre bror och en djupt religiös och dominerande mor. Nånting som skulle få ödesdigra konsekvenser fram i livet, inte bara för Ed själv.

När fadern dog 1940, blev bröderna, åtminstone Ed, mer och mer beroende av modern, men när brodern 1944 ville flytta ihop med en kvinna, slog Ed helt enkelt ihjäl honom. Åtminstone tror man det, men det har aldrig bevisats. Ed själv förnekade det livet igenom. Modern dog i alla fall i ett slaganfall året därpå, och nu var 39-årige Ed ensam i världen.

Polisen misstänkte att Gein var inblandad i en butiksägares, Bernice Worden, försvinnande i Plainfield, den 16 november 1957. När de gick in i ett skjul på hans ägor gjorde de sitt första hemska upptäckt den natten: Wordens lik. Hon hade halshuggits, och hängde upp och ner i anklarna och hade blivit uppsprättad vid torson, som en hjort. Skadorna hade hon fått efter döden; hon hade skjutits på nära håll med ett .22-kalibrigt gevär.

I huset hittade man:

• avhuggna huvuden på sängstolparna i sovrummet;
• skinn som han gjort till lampskärmar;
• kranier som gjorts till soppskålar;
• ett mänskligt hjärta
• en ansiktsmask tillverkad av riktigt ansiktsskinn hittades i en papperspåse;
• ett halsband av människoläppar;
• en kappa gjord av en vagina och bröst som han sytt ihop;
• andra saker tillverkade av mänskliga kroppsdelar, inklusive ett skärp gjort av bröstvårtor.

Mest ökänd av alla Geins skapelser var en hel garderob tillverkad av människoskinn, ben, en uppskuren torso (inklusive bröst) och flera masker av ansiktsskinn som såg ut att vara av läder, och nästan mumifierade.

Död

Den 26 juli 1984 dog Ed Gein på grund av andnings- och hjärtsvikt i Goodland Hall på Mendota Mental Health Institute. Vid sin död förbannade han sin mors namn, och en okänd person vid namn Anne. Hans gravplats på Plainfield kyrkogård blev ofta vandaliserad genom åren; souvenirsökare högg av bitar av gravstenen innan hela blev stulen 2000. Gravstenen återfanns i juni 2001 nära Seattle och kan ses i ett museum i Wautoma, Wisconsin. Efter Geins död obducerades hans lik, och man fann bristningar i bakre delen av hjärnan.

 

---

 

För er som inte visste är ett stort antal av alla seriemördare friska, de är inte mentalt sjuka. De vill skylla på det så de antningen inte kan få dödstraff eller hamna i mentalsjukhus så de senare kan ansöka för att bli fri. Men Ed Gein var mentalt störd, och det är en av anledningarna för nyfikenhet hos alla människor.

 

Ed Gein

 

 

Källa: Wikipedia.org och http://www.vujer.com
den 21 juni 2010.

Ska va helt ärlig i bloggen, inte för att jag inte brukade vara det. Utan att menar att alla sanningar ska komma fram, mina åsikter. Vad jag tycker hur jag tycker.  För att just de här delarna är jag ibland blyg över och dela med mig. Så jag kan börja med och säga att min favoritseriemördare är Jeffrey Dahmer, en del av det beror på att han var den första jag läste och fastnade för helt men det är absolut inte allt.

Jag irriterar mig över kommentarer jag läser i nätet, "Oh i want him now" och folk som kommenterar hur vacker han såg ut. Om han såg ut som Usama bin laden och åt människor skulle ingen vilja närma sig honom, det sätter jag mitt liv på. Men för att han ser ut som en amerikansk charmig hjälte så känner folk sympati för honom.

Jag gillar honom, och det har ingenting med hans utseende och göra, ingenting. Visst han ser bra ut, jätte bra ut. Men en smart människa, en intelligent människa ser från olika perspektiv. Seriemördare är ofta väldigt intelligenta människor, de är duktig på och manipulera. Så han kan lika gärna haft den rollen att han är den "snälla" seriemördaren. Men jag tror inte ett skit på det. Jag gillar Jeffrey Dahmer mest för respekten han har mot de han pratar med, lojal, artig. Jag gillar han även för att jag känner mig mycket igen i hans personlighet. Att han inte ville bli lämnad, han ville ha kärlek. Man kommer inte förstå sig på en seriemördare genom att läsa om dom två gånger. Det tar tid, och även om du läst om dom i flera flera år kommer du aldrig veta till 100%.

Åter till Jeffrey Dahmer, han har påverkat mig mycket i mitt liv. Faktum att han bad om ursäkt betyder mycket. De flesta seriemördare sista ord är "kiss my ass" eller någonting liknande, barnsligt om ni frågar mig. Det finns mycket om honom som jag kommer skriva om, så som alla andra seriemördare.

Men meningen med det här inlägget var nog hur mycket jag stör mig på att majoriteten av kvinnor/tjejen gillar han för hans utseende och det är sjukt. Och de där kommentaren jag har fått "om det var din syster/mamma/bror han mördade, då skulle du inte va lika vänlig va?" jag är ingen person som är stor i käften, eller tänker för sekunden. Tvärtom jag vet vad jag säger, jag vet verkligen vad jag säger. Jag är väldigt väldigt demokratisk av mig. Vi alla är människor, och om en seriemördare beter sig som den gör kan det bero på samhällets värderingar, uppfostran, barndomen, massmedia, religion allt. Och den drivkraften som får de och mörda går inte och kontrollera och de behöver vård, inte bli avrättade. Så jo, då vore jag dubbelmoral om jag intresserar mig av dom för i nästa sekund hänga dom från pungkulorna för att de dödat någon som står mig nära. Jag står för det jag säger.

Jag kommer vara anonym i bloggen, trivs bäst så i detta fall.

Sen jag var liten har jag alltid vart för smart för min ålder, alltid koncentrerat mig på andra saker. Redan under tidig ålder märkte min mamma att jag var annorlunda. Hållt mig för mig själv gjorde jag redan från ett års åldern. Smarthet kan betyda många saker, IQ eller också som jag tycker hur man beter sig, hur man pratar, vad man tycker, det finns mycket som spelar roll. Att anpassa sig är också det en stor sak.

Men jag var inte alltid den typen som många skulle tycka var udda, vara rädd för. Tvärtom jag syns faktiskt ganska mycket. Har vänner, men ingen av de känner mig och ingen av de vet vem jag är och jag skulle beskriva mig lite som antisociopat men ändå inte.

Men vad spelar det för roll, vi alla människor har någon störning vissa mer och vissa mindre.
Notera att jag  tidigare  skrev "jag var inte alltid" och så fanns det  en del där jag kunde bli rädd för mig själv, för att tappa kontrollen.

Mitt intresse för seriemördare började när jag sökte efter dom en dag i internet, jag tror starkt på att det var mitt omedvetna som Freud har pratat om, ni som inte vet vad det är kan söka efter det. Jag började läsa och läsa, blev mer och mer intresserad. Tills jag frågade min Mamma om det var någon seriemördare hon kände till. Hon verkade inte komma på namnet och sa "Jeff Dame" någonting. Hon hade hört talas om honom för länge sedan då han var mycket känd över hela världen och hans rättegång visades över hela världen. Jag sökte i google och hittade det rätta namnet.
- Var det Jeffrey Dahmer?
- Ja, just det så hette han.

Allting började där, och han Jeffrey Dahmer förändrade allt.