Serialkillers

Det tröjde nu nio månader innan Chikatilo agerade nästa gång. Offret var trettonåriga Lyuba Biryuk som också hon stod och väntade på en buss när Chikatilo fick syn på henne. Det var en varm sommardag 1982 i närheten av Zaplavsykaya, Lyubas hemby. Chikatilo började småprata med henne och de kom överens om att ge upp väntan på bussen och i stället utnyttja den vackra dagen till en gemensam promenad. Vägen förde dem nära ett udanskymt skogsparti och Lyubas öde var beseglat.


Nu hade Chikatilo kommit igång ordentligt och den osäkra personligheten hade klivit åt sidan till förmån för monstret som han burit inom sig. De närmaste sex månaderna dödade han lika många människor på olika platser i samband med sina arbetsresor. Det var både kvinnliga och manliga offer ifrån sex till nitton år gamla. Det enda som de hade gemensamt var att deras svaghet och utsatthet gjorde dem till lätta byten. Chikatilo valde aldrig offer som kunde tänkas göra modstånd eller rymma, med kniven som han alltid bar med sig  högg han ursinnit sina offer. Knivhugg kring ögonen blev hans signum, ibland grävde han ut själva ögonen.


Det märkvärdliga och sällsyna i detta fick polisen att spekulera i olika riktningar kring vidskeplighet och religiositet men med tanke på hans övriga beteende med offren så kan man nog anta att det var ren sadism. Han tyckte om att förlänga och fördjupa offrets lidande på detta sätt. Hans jakt på sensationer gjorde hans agerande alltmer bisarrt. Han bet av offrens tungor och bröst och åt upp dem. Han skar av näsor och läppar. Han gav sig på pojkars genitalier. Ibland polockade bara ut själva testiklarna och lämnade själva säcken. Han plockade ut det inre av kvinnans könsorgan och åt det. Ibland grillade han det över en öppen eld. Hans förfarande med offren var så vidrigt at flera poliser som arbetade med fallen bröt ihop och bad att få slippa uppdraget.

En av teorierna som dök upp var dett var en liga som samlade testiklar som såldes för att användas till olagliga transplantationer.

När man ombudeverade liken kunde man fastställa att han stympat kropparna innan offren var döda. Detta för Chikatilo ovanlig bland lustmördare eftersom det verkar som om själva torterandet och styckandet, mer än själva dödandet gav honom sexuell tillfredställelse. i de flesta fall då lustmördare skär i underlivet, anus, brösten eller kring halsen så sker detta efter att offren dödats.


Vid det här laget började polisen i Rostov bli allvarligt oroad. Det stod tämligen klart att de olika offren var en och samma mördares verk. Det hade tagit lång tid att komma fram till den slutsatsen. Morden hade utförts i olika polisdistrikt där varje kår arbetade med "sitt" fall. Seriemördare var något realtivt okänt i Sovjetunionen vid den här tiden. man hade inte tillgång till de sofistikerande metoder som man utvecklat i väst för att kartlägga sådana här brottslingar.


Under tiden höll Chikatilo masken utåt. Han levde ett liv som föreföll normalt. Han var impopulär bland sina arbetskamrater eftersom de betraktade honom som något av en robot som aldrig tog några självständiga beslut som verkade fullkomligt dominerad av sin fru. Hon däremot var mycket nöjd med sin make. Efteråt har hon beskrivit honom som den perfekte äkta mannen. Det enda som saknades var sexlivet. Under 1984 upphörde det helt. Fayina försökte förmå sin man att söka hjälp. Andrei var inte intresserad eftersom han mycket väl visste vad han behövde för botemoedel. Han började använda sig av det allt oftare och med allt större sadistisk hafnasi. Under två sommarmånder 1984 dödade han tio personer.


Vid 1984 hade polisen 30 mord att reda ut men var inte i närheten av en lösning på fallet. Det fanns många konstigheter som försvårade utredningen för dem. Offren varierade i ålder, var av båda könen och från helt olika sociala positioner. Många av offren var lösdrivare, prostituerade och förståndshandikappade som levde på tågstationer. dessa människor var sällan saknade av någon vilket gjorde det svårt att indetifera kropparna när det påträffades. Dessutom ville polisen inte ha någon publicitet kring monstret som gick löst i området och slumpmässigt plockade upp folk från gatorna för att tortera dem, slakta dem och i många fall äta dem.


Därigenom uteblev också hjälpen som allmänhetens oservationer kunnat ge. Eftersom media i Sovjetunionens var statskontrollerad så lydde den snällt polisen och allmänheten hölls ovetande om vad som pågick i deras hembygd.

Att många av hans offer var lösdrivare var till Chikatilos fördel och hjälpte honom undan upptäckt. samtidigt intalade han sig själv att han gjorde samhället en tjänst när han rensade bort denna ohyra från gatorna. Han äcklades av de lösdrivande kvinnorna osunda och promiskuösa leverne, deras alkoholism, sjaskighet och smutsighet. De var objekta snarare än människor. "Rotlösa element" kallade han dem. De fanns där och det var ahns rätt att förfara med dem som han ville. Den behandling han utsatte dem för förtjänade de. Efter att han blivit arresterad försvarade Chikatilo sitt agerande mot dessa människor:

" de följde mig som hundar... lösdrivare... De tigger begär och tar saker... De kryper in i din själ, begär pengar, mat vodka, erbjuder sina kroppar till sex... De visade upp sitt sexliv och det påminde mig om min förödmjukade oförmöga att vara en riktig man.""