Chikatilo.
Andrei Chikatilo video.
Det finns inte så många videos på Andrei Chikatilo, men här är en bra jag hittade.
"Ge honom till oss, vi ska slita honom i bitar levande på samma sätt som han gjorde med våra barn"
Vakterna försökte ta tag i honom medan åhörarna skrek att han inte fått något riktigt straff:
"Ge honom till oss, vi ska slita honom i bitar levande på samma sätt som han gjorde med våra barn"
Chikatilos advokat överklagade utan framgång dödssstraffet. Hon hävdade att det var orätt att förklara Chikatilo för frisk. Psykiatern Bukhanovsky som gjorde den så insiktsfulla gärningsmanna proflen flera år tidigare fortsatte och vidareutveckla sin relation till Chikatilo. Hans vetenskapliga intresse för mördaren drev honom till att träffa honom nästan dagligen under rättegången och sedan efteråt när Chikatilo satt isolerad och väntade på sin avrättning.
Bukhanovsky var ötertygad om att Chikatilo var sinnesjuk och hävdade att han skulle skickas till ett mentalsjukhus. Bukhanovsky fasciniserades av både Chikatilos intelligens och de inre konflikterna i hans psyke. Chikatilo pratade gärna om sig själv med doktorn och det var för honom han berättade om den fruktansvärda historien från sin barndom om broderns öde som mat åt de hungriga bönderna. Psykiatern hävdar att historien som Chikatilo först hörde som fyraåring från sin gråtande mor påverkade honom för livet.
Han vann den oehört skrämmande men samtidigt generande den fantasier hos honom som han blev ohälsosamt fäst vid. Han var ständigt upptagen av dessa fantasier.
Nuförtiden skrämmer ryska mödrar sina barn med de hemska historierna om monstret Chikatilo för att varna dem för att sig iväg för långt hemifrån, precis på samma sätt som Andrei Chikatilo fick höra historien om hurhans bror stulits och ätits upp av hungriga bönder. En viktig skillnad på historien finns dock.
Bordern Stepan tycks aldrig ha existerat, när myndigheterna kontrollerade historien kunde man inte hitta några dokument om att någon Stepan Chikatilo blivit född i Yablochnoye. Ingen av byborna kommer ihåg någon sådan pojke och ännu mindre hans hemska historia. Att däremot monstret Chikatilo fanns i det verkliga livet finns det många ovädersägliga bevis på.
Den 14 februari 1994 avrättades han med ett skott i nacken.
"Ge honom till oss, vi ska slita honom i bitar levande på samma sätt som han gjorde med våra barn"
Chikatilos advokat överklagade utan framgång dödssstraffet. Hon hävdade att det var orätt att förklara Chikatilo för frisk. Psykiatern Bukhanovsky som gjorde den så insiktsfulla gärningsmanna proflen flera år tidigare fortsatte och vidareutveckla sin relation till Chikatilo. Hans vetenskapliga intresse för mördaren drev honom till att träffa honom nästan dagligen under rättegången och sedan efteråt när Chikatilo satt isolerad och väntade på sin avrättning.
Bukhanovsky var ötertygad om att Chikatilo var sinnesjuk och hävdade att han skulle skickas till ett mentalsjukhus. Bukhanovsky fasciniserades av både Chikatilos intelligens och de inre konflikterna i hans psyke. Chikatilo pratade gärna om sig själv med doktorn och det var för honom han berättade om den fruktansvärda historien från sin barndom om broderns öde som mat åt de hungriga bönderna. Psykiatern hävdar att historien som Chikatilo först hörde som fyraåring från sin gråtande mor påverkade honom för livet.
Han vann den oehört skrämmande men samtidigt generande den fantasier hos honom som han blev ohälsosamt fäst vid. Han var ständigt upptagen av dessa fantasier.
Nuförtiden skrämmer ryska mödrar sina barn med de hemska historierna om monstret Chikatilo för att varna dem för att sig iväg för långt hemifrån, precis på samma sätt som Andrei Chikatilo fick höra historien om hurhans bror stulits och ätits upp av hungriga bönder. En viktig skillnad på historien finns dock.
Bordern Stepan tycks aldrig ha existerat, när myndigheterna kontrollerade historien kunde man inte hitta några dokument om att någon Stepan Chikatilo blivit född i Yablochnoye. Ingen av byborna kommer ihåg någon sådan pojke och ännu mindre hans hemska historia. Att däremot monstret Chikatilo fanns i det verkliga livet finns det många ovädersägliga bevis på.
Den 14 februari 1994 avrättades han med ett skott i nacken.
Ett av hans många offer.
Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.
Chikatilo hävade att han tillfällig sinnesförvirring låg bakom hans handlingar och att han säkert kunde botas. Han påpekade att han borde vara mycket intresant för forsakre att ha tillgång till, med tanke på hur unik han var.
Mängden av människor som han hade mördat gjorde honom ytterst exceptionell framhävde han.
När Chikatilo erkänt fick han genomgå på en rättpsykiatrisk undersökning. Specialisterna åp Serbkyinstituet i Moskva noterade att han diskuterade mordet lugnt och kallt. Han var inte så förvirrad att han inte förstod att det han gjorde var fel. Tvärtom var hans extremt försiktig när han utförde sina väl förbredda dåd. Det var till och med så att han avstod från att döda när de var kallt ute. Under de kalla vintermånaderna begicks inga mord. Hans "tvångsmässiga okontrollerbara behov" infann sig bara när det var passande och bekvämt för Chikatilo. Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.
Rättegången mot andrei Romanovich Chikatilo, hölls i Rostov, Ryssland som nu inte längre var en del av Socjeetunionen. Den inleddes den 14 april 1992 och kom att vara i sex månader. Det tog tre dagar för domaren att läsa upp anklagelsepunkterna för en domstol fullsatt med offrens släktingar och journalister. Media från hela världen hade lockats till Rostov av det diaboliska i bortten som var begångna av en av de grymmaste seriemördare som dittils hade skådats.
Tre dagar med utbrott av tårar, vrede och förbannelser från åhörarna. Chikatilo framträdde i gråya byxor och en skjorta med emblemet från OS i Moskva 1890. Han blickade surmulet ut över rättsalen genom gallret på den stålbur som man byggt åt honom. Denna konstruktion var inte ämnad att hålla honom inne i första hand, utan för att hålla andra ute. Både släktingar till offren och förhärade som saldater som höll vakt svimmade när de hörde hur han åt de avskurna testiklarna och bröstvårtorna från sina offer. Hur han skar av bitar av deras kroppar för att ha sex med. Oftast utan att bekymra sig om att ha ihjäl offren först.
Åklagaren hävdade att han ständigt var på jakt efter nya offren, när han arbetade eller var på semester, han vara alltid redo att döda. Chikatilo sa emot.
"jag behövde inte leta efter dem. Vart jag än gick så fanns de där"
Han försökte hävda att han var ett offer för totalitarismen i det gamla Sovjetunionen. Han hae levt ett miserabelt liv där han ständigt fick resa omrking för att försöja sig, ett liv på smutsiga tågstationer och eländiga hotell. Han hade fått stå ut med grymheten hos sina chefer. Sen hävdade han dessutom att han var abnorm.
"Jag är naturens misstag, jag är ett galet odjur"
Det var inte många som var beredda att säga emot honom. Det utseendet av en snäll äldre farbror som lurat åtskilliga barn att följa med honom var nu borta. Han hade rakat av sitt hår, vilket gav honom ett djävulskt utseende och efter att i flera dagar ägnat sig åt välartiukerade utläggningar om att han borde få en ny rättegång pågrund av att alla inklusive Domaren redan bestämt sig för hans skuld så valde han en annan väg. Han beslutade sig för att visa världen precis hur galen han egentligen var. Nu började han dingla med huvudet, rulla med ögonen, gnissla tänder, dregla och högljutt sjunga "internatioalen" han skakade i burens galler och vid ett par tillfällen slöääppte han ner sina byxor och viftade med sin penis inför rättsalen och skrek:
"Titta på den här oanvändbara saken, vad tror ni jag ska ta mig till med den?"
En dag skrek han:
"Jag är inte homosexuell"
En annan dag
"Jag har mjölk i mina bröst, jag ska föda"
Han tog tillbaka erkännanden och erkände nya mord om vart annat. Hans beteende i rätten gjorde att mycket tid rann iväg och det var ett effektivt sätt att hålla det oundvikliga dösstraffet framför sig. Han krävde också att rättegången skulle hållas på hans Ukrainska mordesmål och begärde tolk. Han hävdade att han led av hallucinationer att KGB sköt osynliga pilar mot honom. Han släpades regelbundet ut från rättsalen och tillbaka till sin cell där han fick stryk av vakterna tills han lugnat ner sig. Åhörarna lät också höra sina åsikter.
De skrek ut förbannelser mot honom, hävdade att rättegången var en förolämpning mot offrens familjer och att de borde avrättas omedelbart. Släktingar till offren försökte upprepade gånger attackera honom genom gallret till buren.
Till slut fick de bara vistas på en balkong där de inte kom åt honom. Brodern till ett av offren kastade en metallkula mot honom som missade hans huvud med några centimeter. När vakterna försökte arresterapojken ingrep de övriga åhörarna och hindrade dem. Vakterna gav upp.
Den 15 oktober dömdes Andrei Chikatilo till döden genom nackskott. Han kastade sig omkring i sin bur och slängde sin bänk omkring sig. han spottade och skrek:
"Svindlare!"
Mängden av människor som han hade mördat gjorde honom ytterst exceptionell framhävde han.
När Chikatilo erkänt fick han genomgå på en rättpsykiatrisk undersökning. Specialisterna åp Serbkyinstituet i Moskva noterade att han diskuterade mordet lugnt och kallt. Han var inte så förvirrad att han inte förstod att det han gjorde var fel. Tvärtom var hans extremt försiktig när han utförde sina väl förbredda dåd. Det var till och med så att han avstod från att döda när de var kallt ute. Under de kalla vintermånaderna begicks inga mord. Hans "tvångsmässiga okontrollerbara behov" infann sig bara när det var passande och bekvämt för Chikatilo. Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.
Rättegången mot andrei Romanovich Chikatilo, hölls i Rostov, Ryssland som nu inte längre var en del av Socjeetunionen. Den inleddes den 14 april 1992 och kom att vara i sex månader. Det tog tre dagar för domaren att läsa upp anklagelsepunkterna för en domstol fullsatt med offrens släktingar och journalister. Media från hela världen hade lockats till Rostov av det diaboliska i bortten som var begångna av en av de grymmaste seriemördare som dittils hade skådats.
Tre dagar med utbrott av tårar, vrede och förbannelser från åhörarna. Chikatilo framträdde i gråya byxor och en skjorta med emblemet från OS i Moskva 1890. Han blickade surmulet ut över rättsalen genom gallret på den stålbur som man byggt åt honom. Denna konstruktion var inte ämnad att hålla honom inne i första hand, utan för att hålla andra ute. Både släktingar till offren och förhärade som saldater som höll vakt svimmade när de hörde hur han åt de avskurna testiklarna och bröstvårtorna från sina offer. Hur han skar av bitar av deras kroppar för att ha sex med. Oftast utan att bekymra sig om att ha ihjäl offren först.
Åklagaren hävdade att han ständigt var på jakt efter nya offren, när han arbetade eller var på semester, han vara alltid redo att döda. Chikatilo sa emot.
"jag behövde inte leta efter dem. Vart jag än gick så fanns de där"
Han försökte hävda att han var ett offer för totalitarismen i det gamla Sovjetunionen. Han hae levt ett miserabelt liv där han ständigt fick resa omrking för att försöja sig, ett liv på smutsiga tågstationer och eländiga hotell. Han hade fått stå ut med grymheten hos sina chefer. Sen hävdade han dessutom att han var abnorm.
"Jag är naturens misstag, jag är ett galet odjur"
Det var inte många som var beredda att säga emot honom. Det utseendet av en snäll äldre farbror som lurat åtskilliga barn att följa med honom var nu borta. Han hade rakat av sitt hår, vilket gav honom ett djävulskt utseende och efter att i flera dagar ägnat sig åt välartiukerade utläggningar om att han borde få en ny rättegång pågrund av att alla inklusive Domaren redan bestämt sig för hans skuld så valde han en annan väg. Han beslutade sig för att visa världen precis hur galen han egentligen var. Nu började han dingla med huvudet, rulla med ögonen, gnissla tänder, dregla och högljutt sjunga "internatioalen" han skakade i burens galler och vid ett par tillfällen slöääppte han ner sina byxor och viftade med sin penis inför rättsalen och skrek:
"Titta på den här oanvändbara saken, vad tror ni jag ska ta mig till med den?"
En dag skrek han:
"Jag är inte homosexuell"
En annan dag
"Jag har mjölk i mina bröst, jag ska föda"
Han tog tillbaka erkännanden och erkände nya mord om vart annat. Hans beteende i rätten gjorde att mycket tid rann iväg och det var ett effektivt sätt att hålla det oundvikliga dösstraffet framför sig. Han krävde också att rättegången skulle hållas på hans Ukrainska mordesmål och begärde tolk. Han hävdade att han led av hallucinationer att KGB sköt osynliga pilar mot honom. Han släpades regelbundet ut från rättsalen och tillbaka till sin cell där han fick stryk av vakterna tills han lugnat ner sig. Åhörarna lät också höra sina åsikter.
De skrek ut förbannelser mot honom, hävdade att rättegången var en förolämpning mot offrens familjer och att de borde avrättas omedelbart. Släktingar till offren försökte upprepade gånger attackera honom genom gallret till buren.
Till slut fick de bara vistas på en balkong där de inte kom åt honom. Brodern till ett av offren kastade en metallkula mot honom som missade hans huvud med några centimeter. När vakterna försökte arresterapojken ingrep de övriga åhörarna och hindrade dem. Vakterna gav upp.
Den 15 oktober dömdes Andrei Chikatilo till döden genom nackskott. Han kastade sig omkring i sin bur och slängde sin bänk omkring sig. han spottade och skrek:
"Svindlare!"
Nu var han fast - Andrei Chikatilo.
Man gick igenom Chikatilos tjänsteresor tillsammans med hans arbetsgivare och upptäckte att de överensstämde med de kända mordplatserna. Nu ville man inte riskera att behöva släppa honom igen. Man bestämde sig för att ta honom på bar gärning. Under några dagar bevakade man hans resor med bussar och tåg där han utan framgång försökte förmå småpojkar att följa med honom. TIll slut vågade man inte väntalängre. Rädslan för att han skulle lyckas döda igen blev för stor och man plockade in honom. Under en vecka nekade han till anklagelserna. Denna gång testade man både hans blod och hans sädesvätska och konstaterade att de var av olika typ.
hade man gjort samma enkla test 1984 hade man skonat 21 liv. Utredarna var nu hundra procent säkra på att de hade rätt man men de var ändå inte nöjda. Man ville inte ta saken till rättegång utan ett erkännande. Rädslan att han skulle komma ut på gatorna ännu en gång var för stor.
kostoyev bytte då förhörsteknik. Han började nämna för Chikatilo att han betraktade morden som en galen mans verk. Om det skulle vara på det viset skulle det innebara att gärningsmannen skulle slippa det annars så givna nackskottet. Chikatilo uppfattade det som ett meddelande som hanf ick av kostoyev. Endast genom att övertyga rätten om att han var sinnesjuk och därför inte ansvarig för det han har gjort skulle han klara livhanken.
Ivrigt påhejad av psykologen Aleksandr Bukhanovsky som gjort en sådan utmärkt gäningsmannnprofil på honom några år tidigare och nu kallats in för att få honom att öppna munnen, började Chikatilo att tala.
Chikatilo beskrev sin livslånga depression och att han kände sig ständigt förnedrad eftersom att folk drev med honom pågrund av hans impotens. SJälvömkande klnadrade han cheferna på sina tidigare arbetsplatser. Han hävdade att de utnyttjat hans svaga karaktär till att få honom att lämna sina tjänster utan anledning. Han avstod att nämna att man kommit på honom med att sexuellt antasta småflickor och avslöjat honom som tjuv.
Han beskrev sina offer som "ovärdiga samhällselement" och "avskum" atydde att de hade sig själva att skylla för sitt öde. Han hade till och med egna beteckningar för olika grupper som han sorterade in offren i.
OM för omoraliska, L för lösdrivare och Y för yngling. Han hävdade att hans agerande under takterna var något han inte hade kontroll över. "Hur mycket av det här har jag ansvar för", frågade han. "vad jag gjorde, gjorde jag nte för att uppnå sexuell tillfredsställelse, det var snarare så att det gav mig lite sinnesro..." vad jag gjorde, gjorde jag efter att ha sett videor med perverterade sexualakter, grymheter, skräck".
Kostoyev anklagade Chikatilo för 36 mord mellan 1982 och 1990. Han anklagade honom också för att ha våldtagit sina offer och skändat deras lik. Chikatilo avvisade bestämt de senare anklagelserna. Han hävdade att de skulle vara omöjligt pågrund av sin impotens. Han blev också mycket förolämpad av några som helst påståenden om att han stulit från sina offer. Sen så överraskade han sina förhörare med att erkänna ytterligare 19 mord, inklusive det första på Lena Zakotnova i Shakhty, för vilket en annan man blivit dömd och avrättad.
Polisen ville förståeligt nog inte tro på att han var förövaren till just det mordet, men han kunde förse dem med så mycket detaljer som bara mördaren kunde känna till att deras ovilja att tro på honom fick ge gika. Hans minne vad det gällde de olika offren och detaljerna kring deras mord var häpnadsväckande. Och han visade polisen vägen till åtskilliga begravda lik som polisen inte ens visste var saknade personer. Som ett led i utredningen bad man Chikatilo återskapa sina mord på platser där de skedde med hjälp av en tygdocka. Chikatilo demonstrerade i detalj hur han mördat vart och ett av offren. Helt utan ånger skämtade han och fällde makabra kommentarer medan han återupprepade sina mord.
När Chikatilos hustry Fayina fick veta att han arresterats för morden trodde hon inet att det var sanningen. HOn trodde myndigheterna hade lagt beslag på honom för att han hade varit en besvärlig medborgare. Han hade nöämligen skrivit en mängd brev där han klagat på några garage som byggts i närheten av hans sons hus. Hon kunde omöjligt tro att Andrei var kapabel till de handlingar som han nu stod anklagad för. När hon väl insåg sanningne så kunde hon lägga många bitar på plats i deras pussel deras liv tillsammans utgjorde.
Hans övernattningar på andra orter i samaband med hans tjänsteresor, blodfläckarna på hans kläder och så vidare. Fayina tog på sig en enorm börda av skuld. Hon ansåg att hon var skyldig för att hon trott på han sförklarningar och inte frågat vidare om vad han haft för sig. Om hon hade anat hade hon stoppat honom men som hon sa:
"Jag hade aldrig kunnat tro att han var kapabel till att döda någon, ännu mindre 53 personer... han var inte kapabel till att skada någon"
Hon besökte sin man engång efter att han blivit arresterad, för att få honom att skriva på ett papper som gav henne tillgång till deras gemensamma besparningar. Han hände med huvudet som ett barn som varit olydigt. Tittade inte henne i ögonen men använde sig av hans eget kärleksfulla smeknamn på henne.
"Om jag bara hade lyssnat på dig, Fenechka... om jag bara hade följt med ditt råd oich gått på behandling..."
varken Fayina eller barnen ville ha något mer med honom att göra sen. de tvingades att flytta och ändra sina namn efter att de blivit hotade till livet. Efteråt har Fayina berättat att hon strök honom ur sitt liv som om han aldrig existerat.
hade man gjort samma enkla test 1984 hade man skonat 21 liv. Utredarna var nu hundra procent säkra på att de hade rätt man men de var ändå inte nöjda. Man ville inte ta saken till rättegång utan ett erkännande. Rädslan att han skulle komma ut på gatorna ännu en gång var för stor.
kostoyev bytte då förhörsteknik. Han började nämna för Chikatilo att han betraktade morden som en galen mans verk. Om det skulle vara på det viset skulle det innebara att gärningsmannen skulle slippa det annars så givna nackskottet. Chikatilo uppfattade det som ett meddelande som hanf ick av kostoyev. Endast genom att övertyga rätten om att han var sinnesjuk och därför inte ansvarig för det han har gjort skulle han klara livhanken.
Ivrigt påhejad av psykologen Aleksandr Bukhanovsky som gjort en sådan utmärkt gäningsmannnprofil på honom några år tidigare och nu kallats in för att få honom att öppna munnen, började Chikatilo att tala.
Chikatilo beskrev sin livslånga depression och att han kände sig ständigt förnedrad eftersom att folk drev med honom pågrund av hans impotens. SJälvömkande klnadrade han cheferna på sina tidigare arbetsplatser. Han hävdade att de utnyttjat hans svaga karaktär till att få honom att lämna sina tjänster utan anledning. Han avstod att nämna att man kommit på honom med att sexuellt antasta småflickor och avslöjat honom som tjuv.
Han beskrev sina offer som "ovärdiga samhällselement" och "avskum" atydde att de hade sig själva att skylla för sitt öde. Han hade till och med egna beteckningar för olika grupper som han sorterade in offren i.
OM för omoraliska, L för lösdrivare och Y för yngling. Han hävdade att hans agerande under takterna var något han inte hade kontroll över. "Hur mycket av det här har jag ansvar för", frågade han. "vad jag gjorde, gjorde jag nte för att uppnå sexuell tillfredsställelse, det var snarare så att det gav mig lite sinnesro..." vad jag gjorde, gjorde jag efter att ha sett videor med perverterade sexualakter, grymheter, skräck".
Kostoyev anklagade Chikatilo för 36 mord mellan 1982 och 1990. Han anklagade honom också för att ha våldtagit sina offer och skändat deras lik. Chikatilo avvisade bestämt de senare anklagelserna. Han hävdade att de skulle vara omöjligt pågrund av sin impotens. Han blev också mycket förolämpad av några som helst påståenden om att han stulit från sina offer. Sen så överraskade han sina förhörare med att erkänna ytterligare 19 mord, inklusive det första på Lena Zakotnova i Shakhty, för vilket en annan man blivit dömd och avrättad.
Polisen ville förståeligt nog inte tro på att han var förövaren till just det mordet, men han kunde förse dem med så mycket detaljer som bara mördaren kunde känna till att deras ovilja att tro på honom fick ge gika. Hans minne vad det gällde de olika offren och detaljerna kring deras mord var häpnadsväckande. Och han visade polisen vägen till åtskilliga begravda lik som polisen inte ens visste var saknade personer. Som ett led i utredningen bad man Chikatilo återskapa sina mord på platser där de skedde med hjälp av en tygdocka. Chikatilo demonstrerade i detalj hur han mördat vart och ett av offren. Helt utan ånger skämtade han och fällde makabra kommentarer medan han återupprepade sina mord.
När Chikatilos hustry Fayina fick veta att han arresterats för morden trodde hon inet att det var sanningen. HOn trodde myndigheterna hade lagt beslag på honom för att han hade varit en besvärlig medborgare. Han hade nöämligen skrivit en mängd brev där han klagat på några garage som byggts i närheten av hans sons hus. Hon kunde omöjligt tro att Andrei var kapabel till de handlingar som han nu stod anklagad för. När hon väl insåg sanningne så kunde hon lägga många bitar på plats i deras pussel deras liv tillsammans utgjorde.
Hans övernattningar på andra orter i samaband med hans tjänsteresor, blodfläckarna på hans kläder och så vidare. Fayina tog på sig en enorm börda av skuld. Hon ansåg att hon var skyldig för att hon trott på han sförklarningar och inte frågat vidare om vad han haft för sig. Om hon hade anat hade hon stoppat honom men som hon sa:
"Jag hade aldrig kunnat tro att han var kapabel till att döda någon, ännu mindre 53 personer... han var inte kapabel till att skada någon"
Hon besökte sin man engång efter att han blivit arresterad, för att få honom att skriva på ett papper som gav henne tillgång till deras gemensamma besparningar. Han hände med huvudet som ett barn som varit olydigt. Tittade inte henne i ögonen men använde sig av hans eget kärleksfulla smeknamn på henne.
"Om jag bara hade lyssnat på dig, Fenechka... om jag bara hade följt med ditt råd oich gått på behandling..."
varken Fayina eller barnen ville ha något mer med honom att göra sen. de tvingades att flytta och ändra sina namn efter att de blivit hotade till livet. Efteråt har Fayina berättat att hon strök honom ur sitt liv som om han aldrig existerat.
Till slut betalde sig mödan.
Det enda man lyckades sätta dit sin fånge för var stölden av en rulle Linoleum och et bilbatteri från sitt arbete, saker som man påträffade i hans hem. Detkostade honom hans medlemskap i Sovjets kommunistparti och ett års samhällstjänst. Han sattes åter igen på fri fot. Möjligen skärrad över hur nära han var att åka fast så avhöll han sig från flera mrod, åteminstone i några månader men innan 1985 var slut hade han ytterligen två personer fallit offer för hans begär att döda.
För vid den här tiden började man betrakta jakten på den grymmaste lustmördare man hitills skådat tillräckligt viktig för att plocka in de bästa poliserna åp fallet. "Sovjetunionens avdelning för särskilt viktiga brott" skickade Chefsinspektör Issa Kostoyev till Rostov för att ta över ledningen för utredningen. Denna uredning växte nu med en levainartad hastighet. När man väl lckades fånga mördaren hade man förhört mer än en halv miljon människor. Ettusensextiotvå andra brott hade lösts av bara farten. Nittiofem av dessa brott var mord. Man kontaktade varje skola i det stora området där mördaren härjade. Barnen blev tillsagda att inte följa med några främmande män och man frågade dem om de hade blivit tilltalade av någon man de inte kände. Psykologer blev beordrade att studera befintlig litteratur från FBI över ämnet seriemördare och ta fram en gärningsmannaprofil.
En av psykologerna som arbetade med gärningsmannaprofilen var Aleksandr Bukhanovsky och han visade sig vara mycket skicklig på sitt jobb.
Utifrån offrens kvarlevor och omständigheterna kring deras död gjorde han en profil över en medelålders självömkande man som var heterosexuell men impotent, på ytan normal med ett fast arbete. Vid sidan om denna helt korekta profil så drog han slutsaten att mannen inte skulle kunna sluta med sitt dödande. Även där hade han rätt.
1987: tre mord. 1998: tre mord. 1989: fem mord.
Medan polisen blev alltmer desperat blev Chikatilo alltmer beräknande och softistikerad. Han bytte till ett nytt job där han var ansvarlig för varuleveranser. Jobbet innebar ännu mer resande vilket han gjorde till sin fördel. Han spred nu ut morden över ett större imråde. Han dödade i Moskva, i Uralbergen och i Leningsgrad (S:t Petersburg) Själva metodikten i dödandet utvecklades också. Han använde nu kniven mindre vildsint. Han skar av de manliga genitalierna eller skar ut den kvinnliga livmodern och sen stoppade han in organen i munnen och tuggade dem. Snarare beskrev han livmodern som "vacker och elastisk" han var som en kirurg som stal unga människor från deras nära och kära för att sen utföra sina groteska operationer på dem.
Nu var hans offer oftast unga pojkar. Liksom alla saditiska mördare som tillåts hålla på ett tag började han söka efter variation i sina dåd. Eftersom hans sexuella kick kom av att orsaka smärta hos sina offer och inte från någon sexuell attraktion till person så spelade könet inga roll.
Allt eftersom Chikatilos blodtörstö kade så blev den en allt mer dominerande faktor i hans liv. All hans tid gick nu åt till att tänka på nästa offer och att leta efter det. 1990 mördade han ytterligare åtta människor. Med hans stigande iver ökade också allmänhetens iakktagelser. Poliser började få ögonvittnensraporter om en lång medelålders man med glasögon som sågs tillsammans med offret innan det försvann. Han blev också uppmärksammad när han försökte övertyga unga pojkar att följa med honom genom att påstå att han kände deras mamma och att han skulle ta med gossen till henne.
Polisen fick en ny fart av all tipsen och man intesiferande jakten ytterligare. 600 cibilklädda poliser åkte omkring på bussar, tåg och spårvagnar som man visste mördare brukade använda. poliser spelade svampplockare och friluftsentusiater i skogsområden av den typ där mördaren tyckte om att gömma sina offer. Till slut betalde sig mödan..
klockan 4 på eftermiddagen den 7 november 1990. En polissergant står på post vid Dnleskhoz tågstation när han får se en medelålders man med grå kostym, glasögon och axelväska komma lugnt promenerande ut från skogsbrynet. Han stannar till vid en vattenpost för att tvätta sina händer och skor. Hans ena fingar är är bandagerat och han har en röd fläck på kinden av något som ser ut som blod. Löv och kvistar sitter fast på hans kläder. Polismannen frågar efter hans papper och får veta att mannen heter Andrei Romanovich Chikatilo. Ett namn som inte säger polismannen någonting.
Chikatilo uppträder obesvärat avspänd och poliser ser inga skäl till att ta med honom till stationen men han skriver pliktskyldigt en rapport om incidenten. Efter ungefär en vecka hamnar rapporten på chefsinspektören kostyevs skrivbord och namnet Chikatilo får honom att reagera. Han letar fram akten över Chikatilo som framställs i samband med att han varit arresterad 1984. Och ser att han blivit frisläppt pågrund av att hanas blodgrupp inte överstämmer med sädevätskan som funnits på offren.
Han drar sig då till minnes ny japansk forskning som han tagit del av. Japanerna har lyckats påvisa att i ytterst ovanliga fall så kunde en människa ha olika blodtyp på sädesvätska och blod. Han ser genast till att skogspartiet vid tågstationen i Donleshhoz blir genomsökt. Där påträffar man liket av den 22-åriga Sveta Korostik. hon hade dött knappt en timme innan Chikatilo hade hållit sin avspända konversation med polismannen vid stationen. Hon har många knivskår, tungan och bröstvårtorna saknas och alla omständigheter pekar tydligt åp att det är den eftersökte slaktarens verk. Sveta blev Chikatilos sista offer.
För vid den här tiden började man betrakta jakten på den grymmaste lustmördare man hitills skådat tillräckligt viktig för att plocka in de bästa poliserna åp fallet. "Sovjetunionens avdelning för särskilt viktiga brott" skickade Chefsinspektör Issa Kostoyev till Rostov för att ta över ledningen för utredningen. Denna uredning växte nu med en levainartad hastighet. När man väl lckades fånga mördaren hade man förhört mer än en halv miljon människor. Ettusensextiotvå andra brott hade lösts av bara farten. Nittiofem av dessa brott var mord. Man kontaktade varje skola i det stora området där mördaren härjade. Barnen blev tillsagda att inte följa med några främmande män och man frågade dem om de hade blivit tilltalade av någon man de inte kände. Psykologer blev beordrade att studera befintlig litteratur från FBI över ämnet seriemördare och ta fram en gärningsmannaprofil.
En av psykologerna som arbetade med gärningsmannaprofilen var Aleksandr Bukhanovsky och han visade sig vara mycket skicklig på sitt jobb.
Utifrån offrens kvarlevor och omständigheterna kring deras död gjorde han en profil över en medelålders självömkande man som var heterosexuell men impotent, på ytan normal med ett fast arbete. Vid sidan om denna helt korekta profil så drog han slutsaten att mannen inte skulle kunna sluta med sitt dödande. Även där hade han rätt.
1987: tre mord. 1998: tre mord. 1989: fem mord.
Medan polisen blev alltmer desperat blev Chikatilo alltmer beräknande och softistikerad. Han bytte till ett nytt job där han var ansvarlig för varuleveranser. Jobbet innebar ännu mer resande vilket han gjorde till sin fördel. Han spred nu ut morden över ett större imråde. Han dödade i Moskva, i Uralbergen och i Leningsgrad (S:t Petersburg) Själva metodikten i dödandet utvecklades också. Han använde nu kniven mindre vildsint. Han skar av de manliga genitalierna eller skar ut den kvinnliga livmodern och sen stoppade han in organen i munnen och tuggade dem. Snarare beskrev han livmodern som "vacker och elastisk" han var som en kirurg som stal unga människor från deras nära och kära för att sen utföra sina groteska operationer på dem.
Nu var hans offer oftast unga pojkar. Liksom alla saditiska mördare som tillåts hålla på ett tag började han söka efter variation i sina dåd. Eftersom hans sexuella kick kom av att orsaka smärta hos sina offer och inte från någon sexuell attraktion till person så spelade könet inga roll.
Allt eftersom Chikatilos blodtörstö kade så blev den en allt mer dominerande faktor i hans liv. All hans tid gick nu åt till att tänka på nästa offer och att leta efter det. 1990 mördade han ytterligare åtta människor. Med hans stigande iver ökade också allmänhetens iakktagelser. Poliser började få ögonvittnensraporter om en lång medelålders man med glasögon som sågs tillsammans med offret innan det försvann. Han blev också uppmärksammad när han försökte övertyga unga pojkar att följa med honom genom att påstå att han kände deras mamma och att han skulle ta med gossen till henne.
Polisen fick en ny fart av all tipsen och man intesiferande jakten ytterligare. 600 cibilklädda poliser åkte omkring på bussar, tåg och spårvagnar som man visste mördare brukade använda. poliser spelade svampplockare och friluftsentusiater i skogsområden av den typ där mördaren tyckte om att gömma sina offer. Till slut betalde sig mödan..
klockan 4 på eftermiddagen den 7 november 1990. En polissergant står på post vid Dnleskhoz tågstation när han får se en medelålders man med grå kostym, glasögon och axelväska komma lugnt promenerande ut från skogsbrynet. Han stannar till vid en vattenpost för att tvätta sina händer och skor. Hans ena fingar är är bandagerat och han har en röd fläck på kinden av något som ser ut som blod. Löv och kvistar sitter fast på hans kläder. Polismannen frågar efter hans papper och får veta att mannen heter Andrei Romanovich Chikatilo. Ett namn som inte säger polismannen någonting.
Chikatilo uppträder obesvärat avspänd och poliser ser inga skäl till att ta med honom till stationen men han skriver pliktskyldigt en rapport om incidenten. Efter ungefär en vecka hamnar rapporten på chefsinspektören kostyevs skrivbord och namnet Chikatilo får honom att reagera. Han letar fram akten över Chikatilo som framställs i samband med att han varit arresterad 1984. Och ser att han blivit frisläppt pågrund av att hanas blodgrupp inte överstämmer med sädevätskan som funnits på offren.
Han drar sig då till minnes ny japansk forskning som han tagit del av. Japanerna har lyckats påvisa att i ytterst ovanliga fall så kunde en människa ha olika blodtyp på sädesvätska och blod. Han ser genast till att skogspartiet vid tågstationen i Donleshhoz blir genomsökt. Där påträffar man liket av den 22-åriga Sveta Korostik. hon hade dött knappt en timme innan Chikatilo hade hållit sin avspända konversation med polismannen vid stationen. Hon har många knivskår, tungan och bröstvårtorna saknas och alla omständigheter pekar tydligt åp att det är den eftersökte slaktarens verk. Sveta blev Chikatilos sista offer.
Jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.
Trots de svårigheter som fallet Chikatilo erbjöd polisen så finns det skäl att krandra deras klantighet och nochalans. Slrav präglade utredningarna. Bevismaterial från mordplatserna förstördes genom öförsiktighet. Andra viktiga fynd från brottsplatserna slarvades bort. Ivriga att lösa morden pekade man ut alla möjliga lämpliga gärningsmän som skyldiga.
Två utvecklingsstörda unga män som arresterats för ett helt annat brott förmåddes att erkänna tio av morden. För varje ny kropp som sen hittades så släpade man in några nya utvecklingsstörda män och fick dem att erkänna. Polisen kallade dem "dårarna" och man lade ner mycket energi på att få alla berörda att tro på sina "gärningsmäns" skuld, energi som varit till bättre nytta i jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.
Till slut fick åklagarväsendet nog och satte stopp för polisens framfart. De utvecklingsstörda släpptes fria och man antog officiellt teroin att morden utförts av en och samma man.
I september 1984 var Chikatilo ute på en av sina jaktturer. Han utgick från Rostovs centrala busstation. KLev av och på bussar i olika riktning åp jakt och ett lämpligt offer. Han stirrade på människor, småpratade med dem, tryckte sin kropp mot dem. Hela tiden på ett nervöst och forcerat sätt. Han vred huvudet fram och tillbaka som om han såg efter att han inte var förföljd. Förmodligen berodde hans nervositet på att man nu släppt nyheten om den sällsynt brutale mördaren till allmänheten.
Det var en tålamodsprövande jakt men Chikatilo gav sig inte. TImme efter timme fortsatte han tills han fick napp. En ung flicka följde med honom för att göra honom en snabb sexuell tjänst. Denna dag hade dock de två cihilklädda poliserna Zanasovski och Akmhatkhanov, på spraning efter mördaren, uppmärksammat hans märkliga beteende. De hade hållit honom under uppsikt i nio timmar.
Inpsektör Zanasovski kände dessutom igen Chikatilo. Han hade iaktattagit honom ett par veckor tidigare när han uppträtt exakt likadant på tågcentralen i närheten. Då hade han frågat ut honom och Chikatilo hade klargjort för honom att han var en välutbildad man, en lärare och att han var intresserad av unga människor. Zanasovski kollade då med en av de unga kvinnorna som Chikatilo pratat med och hans historia verkade stämma. Han hade bara samtalat med henne på ett väönligt sätt.
När han nu gick iväg med den unga kvinnan trodde polisen att de skulle ta honom på bar gärning. Men efter att kvinnan utfört sina tjänster så återvände Chikatilo till jakten. Polisen valde då att plocka in honom för sitt förargeleväckande beteende. När man öppnade hans portfölj hittade men en kökskniv med två decimeter långt knivbland, lite rep och en burk med petroleumgelé. Det viade sig att han kom från Shakthy, där många av morden hade begåtts. Polisinektörerna Zanasovski och Akhmatkhanov var övertygade om att de hittat den seriemördaren som nu hela poliskören letade efter.
Under de två dagar man kunde hålla honom arresterad för att sörargelseväckande beteende förhörde man honom ingående. Han erkände återigen att han hade en sexuell svaghet för små flickor att att han inte haden ågot sexliv med sin fru. Han hävdade dock att detta numera saknade betydelse för honom eftersom han närmade sig femtio. Att hans sexuella böjelser skulle ha lett honom till några våldsamheter vägrade han att erkänna. Till slut dök det upp ett förvånande men övertygande bevis på Chikatilos oskuld. Chikatilos blodgrupp visade sig vara A medan sädesvätskan som påträffats på offrens krpopar var av typen AB. Chikatilo kunde inte vara skyldig. Det var inte ens någon idé att plocka in de olika ögonvittnen som varit de sista att se offren i livet tillsammans med den som sen skulle slakta dem. Chikatilo klarade sig genom denna remarkabla omständighet. Som den mycket ovanliga människa han var tillhörde han också såå ett av de fåtal kända fall vars sädesvätska och blod tillhör olika blodgrupper.
Två utvecklingsstörda unga män som arresterats för ett helt annat brott förmåddes att erkänna tio av morden. För varje ny kropp som sen hittades så släpade man in några nya utvecklingsstörda män och fick dem att erkänna. Polisen kallade dem "dårarna" och man lade ner mycket energi på att få alla berörda att tro på sina "gärningsmäns" skuld, energi som varit till bättre nytta i jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.
Till slut fick åklagarväsendet nog och satte stopp för polisens framfart. De utvecklingsstörda släpptes fria och man antog officiellt teroin att morden utförts av en och samma man.
I september 1984 var Chikatilo ute på en av sina jaktturer. Han utgick från Rostovs centrala busstation. KLev av och på bussar i olika riktning åp jakt och ett lämpligt offer. Han stirrade på människor, småpratade med dem, tryckte sin kropp mot dem. Hela tiden på ett nervöst och forcerat sätt. Han vred huvudet fram och tillbaka som om han såg efter att han inte var förföljd. Förmodligen berodde hans nervositet på att man nu släppt nyheten om den sällsynt brutale mördaren till allmänheten.
Det var en tålamodsprövande jakt men Chikatilo gav sig inte. TImme efter timme fortsatte han tills han fick napp. En ung flicka följde med honom för att göra honom en snabb sexuell tjänst. Denna dag hade dock de två cihilklädda poliserna Zanasovski och Akmhatkhanov, på spraning efter mördaren, uppmärksammat hans märkliga beteende. De hade hållit honom under uppsikt i nio timmar.
Inpsektör Zanasovski kände dessutom igen Chikatilo. Han hade iaktattagit honom ett par veckor tidigare när han uppträtt exakt likadant på tågcentralen i närheten. Då hade han frågat ut honom och Chikatilo hade klargjort för honom att han var en välutbildad man, en lärare och att han var intresserad av unga människor. Zanasovski kollade då med en av de unga kvinnorna som Chikatilo pratat med och hans historia verkade stämma. Han hade bara samtalat med henne på ett väönligt sätt.
När han nu gick iväg med den unga kvinnan trodde polisen att de skulle ta honom på bar gärning. Men efter att kvinnan utfört sina tjänster så återvände Chikatilo till jakten. Polisen valde då att plocka in honom för sitt förargeleväckande beteende. När man öppnade hans portfölj hittade men en kökskniv med två decimeter långt knivbland, lite rep och en burk med petroleumgelé. Det viade sig att han kom från Shakthy, där många av morden hade begåtts. Polisinektörerna Zanasovski och Akhmatkhanov var övertygade om att de hittat den seriemördaren som nu hela poliskören letade efter.
Under de två dagar man kunde hålla honom arresterad för att sörargelseväckande beteende förhörde man honom ingående. Han erkände återigen att han hade en sexuell svaghet för små flickor att att han inte haden ågot sexliv med sin fru. Han hävdade dock att detta numera saknade betydelse för honom eftersom han närmade sig femtio. Att hans sexuella böjelser skulle ha lett honom till några våldsamheter vägrade han att erkänna. Till slut dök det upp ett förvånande men övertygande bevis på Chikatilos oskuld. Chikatilos blodgrupp visade sig vara A medan sädesvätskan som påträffats på offrens krpopar var av typen AB. Chikatilo kunde inte vara skyldig. Det var inte ens någon idé att plocka in de olika ögonvittnen som varit de sista att se offren i livet tillsammans med den som sen skulle slakta dem. Chikatilo klarade sig genom denna remarkabla omständighet. Som den mycket ovanliga människa han var tillhörde han också såå ett av de fåtal kända fall vars sädesvätska och blod tillhör olika blodgrupper.
"Jag gjorde samhället en tjänst" - Andrei..
Det tröjde nu nio månader innan Chikatilo agerade nästa gång. Offret var trettonåriga Lyuba Biryuk som också hon stod och väntade på en buss när Chikatilo fick syn på henne. Det var en varm sommardag 1982 i närheten av Zaplavsykaya, Lyubas hemby. Chikatilo började småprata med henne och de kom överens om att ge upp väntan på bussen och i stället utnyttja den vackra dagen till en gemensam promenad. Vägen förde dem nära ett udanskymt skogsparti och Lyubas öde var beseglat.
Nu hade Chikatilo kommit igång ordentligt och den osäkra personligheten hade klivit åt sidan till förmån för monstret som han burit inom sig. De närmaste sex månaderna dödade han lika många människor på olika platser i samband med sina arbetsresor. Det var både kvinnliga och manliga offer ifrån sex till nitton år gamla. Det enda som de hade gemensamt var att deras svaghet och utsatthet gjorde dem till lätta byten. Chikatilo valde aldrig offer som kunde tänkas göra modstånd eller rymma, med kniven som han alltid bar med sig högg han ursinnit sina offer. Knivhugg kring ögonen blev hans signum, ibland grävde han ut själva ögonen.
Det märkvärdliga och sällsyna i detta fick polisen att spekulera i olika riktningar kring vidskeplighet och religiositet men med tanke på hans övriga beteende med offren så kan man nog anta att det var ren sadism. Han tyckte om att förlänga och fördjupa offrets lidande på detta sätt. Hans jakt på sensationer gjorde hans agerande alltmer bisarrt. Han bet av offrens tungor och bröst och åt upp dem. Han skar av näsor och läppar. Han gav sig på pojkars genitalier. Ibland polockade bara ut själva testiklarna och lämnade själva säcken. Han plockade ut det inre av kvinnans könsorgan och åt det. Ibland grillade han det över en öppen eld. Hans förfarande med offren var så vidrigt at flera poliser som arbetade med fallen bröt ihop och bad att få slippa uppdraget.
En av teorierna som dök upp var dett var en liga som samlade testiklar som såldes för att användas till olagliga transplantationer.
När man ombudeverade liken kunde man fastställa att han stympat kropparna innan offren var döda. Detta för Chikatilo ovanlig bland lustmördare eftersom det verkar som om själva torterandet och styckandet, mer än själva dödandet gav honom sexuell tillfredställelse. i de flesta fall då lustmördare skär i underlivet, anus, brösten eller kring halsen så sker detta efter att offren dödats.
Vid det här laget började polisen i Rostov bli allvarligt oroad. Det stod tämligen klart att de olika offren var en och samma mördares verk. Det hade tagit lång tid att komma fram till den slutsatsen. Morden hade utförts i olika polisdistrikt där varje kår arbetade med "sitt" fall. Seriemördare var något realtivt okänt i Sovjetunionen vid den här tiden. man hade inte tillgång till de sofistikerande metoder som man utvecklat i väst för att kartlägga sådana här brottslingar.
Under tiden höll Chikatilo masken utåt. Han levde ett liv som föreföll normalt. Han var impopulär bland sina arbetskamrater eftersom de betraktade honom som något av en robot som aldrig tog några självständiga beslut som verkade fullkomligt dominerad av sin fru. Hon däremot var mycket nöjd med sin make. Efteråt har hon beskrivit honom som den perfekte äkta mannen. Det enda som saknades var sexlivet. Under 1984 upphörde det helt. Fayina försökte förmå sin man att söka hjälp. Andrei var inte intresserad eftersom han mycket väl visste vad han behövde för botemoedel. Han började använda sig av det allt oftare och med allt större sadistisk hafnasi. Under två sommarmånder 1984 dödade han tio personer.
Vid 1984 hade polisen 30 mord att reda ut men var inte i närheten av en lösning på fallet. Det fanns många konstigheter som försvårade utredningen för dem. Offren varierade i ålder, var av båda könen och från helt olika sociala positioner. Många av offren var lösdrivare, prostituerade och förståndshandikappade som levde på tågstationer. dessa människor var sällan saknade av någon vilket gjorde det svårt att indetifera kropparna när det påträffades. Dessutom ville polisen inte ha någon publicitet kring monstret som gick löst i området och slumpmässigt plockade upp folk från gatorna för att tortera dem, slakta dem och i många fall äta dem.
Därigenom uteblev också hjälpen som allmänhetens oservationer kunnat ge. Eftersom media i Sovjetunionens var statskontrollerad så lydde den snällt polisen och allmänheten hölls ovetande om vad som pågick i deras hembygd.
Att många av hans offer var lösdrivare var till Chikatilos fördel och hjälpte honom undan upptäckt. samtidigt intalade han sig själv att han gjorde samhället en tjänst när han rensade bort denna ohyra från gatorna. Han äcklades av de lösdrivande kvinnorna osunda och promiskuösa leverne, deras alkoholism, sjaskighet och smutsighet. De var objekta snarare än människor. "Rotlösa element" kallade han dem. De fanns där och det var ahns rätt att förfara med dem som han ville. Den behandling han utsatte dem för förtjänade de. Efter att han blivit arresterad försvarade Chikatilo sitt agerande mot dessa människor:
" de följde mig som hundar... lösdrivare... De tigger begär och tar saker... De kryper in i din själ, begär pengar, mat vodka, erbjuder sina kroppar till sex... De visade upp sitt sexliv och det påminde mig om min förödmjukade oförmöga att vara en riktig man.""
Nu hade Chikatilo kommit igång ordentligt och den osäkra personligheten hade klivit åt sidan till förmån för monstret som han burit inom sig. De närmaste sex månaderna dödade han lika många människor på olika platser i samband med sina arbetsresor. Det var både kvinnliga och manliga offer ifrån sex till nitton år gamla. Det enda som de hade gemensamt var att deras svaghet och utsatthet gjorde dem till lätta byten. Chikatilo valde aldrig offer som kunde tänkas göra modstånd eller rymma, med kniven som han alltid bar med sig högg han ursinnit sina offer. Knivhugg kring ögonen blev hans signum, ibland grävde han ut själva ögonen.
Det märkvärdliga och sällsyna i detta fick polisen att spekulera i olika riktningar kring vidskeplighet och religiositet men med tanke på hans övriga beteende med offren så kan man nog anta att det var ren sadism. Han tyckte om att förlänga och fördjupa offrets lidande på detta sätt. Hans jakt på sensationer gjorde hans agerande alltmer bisarrt. Han bet av offrens tungor och bröst och åt upp dem. Han skar av näsor och läppar. Han gav sig på pojkars genitalier. Ibland polockade bara ut själva testiklarna och lämnade själva säcken. Han plockade ut det inre av kvinnans könsorgan och åt det. Ibland grillade han det över en öppen eld. Hans förfarande med offren var så vidrigt at flera poliser som arbetade med fallen bröt ihop och bad att få slippa uppdraget.
En av teorierna som dök upp var dett var en liga som samlade testiklar som såldes för att användas till olagliga transplantationer.
När man ombudeverade liken kunde man fastställa att han stympat kropparna innan offren var döda. Detta för Chikatilo ovanlig bland lustmördare eftersom det verkar som om själva torterandet och styckandet, mer än själva dödandet gav honom sexuell tillfredställelse. i de flesta fall då lustmördare skär i underlivet, anus, brösten eller kring halsen så sker detta efter att offren dödats.
Vid det här laget började polisen i Rostov bli allvarligt oroad. Det stod tämligen klart att de olika offren var en och samma mördares verk. Det hade tagit lång tid att komma fram till den slutsatsen. Morden hade utförts i olika polisdistrikt där varje kår arbetade med "sitt" fall. Seriemördare var något realtivt okänt i Sovjetunionen vid den här tiden. man hade inte tillgång till de sofistikerande metoder som man utvecklat i väst för att kartlägga sådana här brottslingar.
Under tiden höll Chikatilo masken utåt. Han levde ett liv som föreföll normalt. Han var impopulär bland sina arbetskamrater eftersom de betraktade honom som något av en robot som aldrig tog några självständiga beslut som verkade fullkomligt dominerad av sin fru. Hon däremot var mycket nöjd med sin make. Efteråt har hon beskrivit honom som den perfekte äkta mannen. Det enda som saknades var sexlivet. Under 1984 upphörde det helt. Fayina försökte förmå sin man att söka hjälp. Andrei var inte intresserad eftersom han mycket väl visste vad han behövde för botemoedel. Han började använda sig av det allt oftare och med allt större sadistisk hafnasi. Under två sommarmånder 1984 dödade han tio personer.
Vid 1984 hade polisen 30 mord att reda ut men var inte i närheten av en lösning på fallet. Det fanns många konstigheter som försvårade utredningen för dem. Offren varierade i ålder, var av båda könen och från helt olika sociala positioner. Många av offren var lösdrivare, prostituerade och förståndshandikappade som levde på tågstationer. dessa människor var sällan saknade av någon vilket gjorde det svårt att indetifera kropparna när det påträffades. Dessutom ville polisen inte ha någon publicitet kring monstret som gick löst i området och slumpmässigt plockade upp folk från gatorna för att tortera dem, slakta dem och i många fall äta dem.
Därigenom uteblev också hjälpen som allmänhetens oservationer kunnat ge. Eftersom media i Sovjetunionens var statskontrollerad så lydde den snällt polisen och allmänheten hölls ovetande om vad som pågick i deras hembygd.
Att många av hans offer var lösdrivare var till Chikatilos fördel och hjälpte honom undan upptäckt. samtidigt intalade han sig själv att han gjorde samhället en tjänst när han rensade bort denna ohyra från gatorna. Han äcklades av de lösdrivande kvinnorna osunda och promiskuösa leverne, deras alkoholism, sjaskighet och smutsighet. De var objekta snarare än människor. "Rotlösa element" kallade han dem. De fanns där och det var ahns rätt att förfara med dem som han ville. Den behandling han utsatte dem för förtjänade de. Efter att han blivit arresterad försvarade Chikatilo sitt agerande mot dessa människor:
" de följde mig som hundar... lösdrivare... De tigger begär och tar saker... De kryper in i din själ, begär pengar, mat vodka, erbjuder sina kroppar till sex... De visade upp sitt sexliv och det påminde mig om min förödmjukade oförmöga att vara en riktig man.""
Chikatilo - andra mordet.
Det tröjde tre år innan Chikatilo dödade igen. Under mellanperioden hade han hunnit byta jobb. Nu arbetade han för en industri och det arbete innebar många långa resor där han hämtade och lämnade gods. Den 3 september befann han sig i Rostov. Som i de flesta storstäder så fanns där gott om löst drivande folk. Luffare, hemlösa unga som ryft hemifrån, unga flickor som är berädda att göra mycket för lite värme och ett mål mat.
En sådan flicka var Larisa Tkachenko. Hon var sjutton år och bar en röd jacka när hon fårngade Chikatilos uppmärksamhet vid en busshållplats. Han började småprata med henne och hon förklarade att hon var mycket hungrig och att hon kunde tnka sig att ligga med honom i utbyte mot ett mål mat. De korsade en bro över floden Don och kom till ett dunkelt avskiljt område som var populärt bland unga älskande. Chikatilo uppförde sig annorlunda än de andra unga män brukade söka sig dit för att älska med sin flicka.
Våldsamt tog han tag i Larisa och slet av henne kläderna. Hennes rädsla var tydlig men ändå övervann han inte sin impotens. Han mindes Lena Zakotnova och visste vilken medicin det var han behövde; lidande, skrikande och framför allt; blod. Han ströp henne men hejdade sig innan hon blev medvetlös. Borrade istället tänderna i hennes hals och lät sitt ansikte översköljas av hennes blod. Han bet av en bit av hennes ena bröst och svalde det.
Skar ut hennes könsorgan och erfor ännu en gång i sitt liv en orgasm. När han kände sig nöjd torkade han av sig blodet från händer och ansikte med Larisas röda jacka. När han skulle gå reagerade han på synen av Larisas nakna kropp. Den föreföll honom stötande och täckte över den med några gamla nummer av PRavda och Ungkommunisten sm han hade med sig för läsning. Sen gick han iväg för att byta om till de extrakläder han nu mer alltid såg till att ha till hands ifall något som detta skulle inträffa.
En sådan flicka var Larisa Tkachenko. Hon var sjutton år och bar en röd jacka när hon fårngade Chikatilos uppmärksamhet vid en busshållplats. Han började småprata med henne och hon förklarade att hon var mycket hungrig och att hon kunde tnka sig att ligga med honom i utbyte mot ett mål mat. De korsade en bro över floden Don och kom till ett dunkelt avskiljt område som var populärt bland unga älskande. Chikatilo uppförde sig annorlunda än de andra unga män brukade söka sig dit för att älska med sin flicka.
Våldsamt tog han tag i Larisa och slet av henne kläderna. Hennes rädsla var tydlig men ändå övervann han inte sin impotens. Han mindes Lena Zakotnova och visste vilken medicin det var han behövde; lidande, skrikande och framför allt; blod. Han ströp henne men hejdade sig innan hon blev medvetlös. Borrade istället tänderna i hennes hals och lät sitt ansikte översköljas av hennes blod. Han bet av en bit av hennes ena bröst och svalde det.
Skar ut hennes könsorgan och erfor ännu en gång i sitt liv en orgasm. När han kände sig nöjd torkade han av sig blodet från händer och ansikte med Larisas röda jacka. När han skulle gå reagerade han på synen av Larisas nakna kropp. Den föreföll honom stötande och täckte över den med några gamla nummer av PRavda och Ungkommunisten sm han hade med sig för läsning. Sen gick han iväg för att byta om till de extrakläder han nu mer alltid såg till att ha till hands ifall något som detta skulle inträffa.
Larisa Tkachenko.
Monstret själv - Chikatilo.
När han kom till sans efter sin euforiska rus så slog det honom att han måste göra sig av med kroppen. Utan att märka att Lena fortvarande var i livet så tog han henne under armen och sprang till den näraliggande floden Grushevka. Efter att han slängt henne i vattnet kastade han också i hennes skolväska och räknade med att floden skulle föra bort henne för alltid ur hans liv. Vad han inte mräkte var att hennes blod droppade på hans frastukvist när han bar henne till floden och att han glömde en brinnande lampa i skjulet. Han skyndande sig hem till sin hustru och sina barn som väntade på honom med kvällsmaten.
Lenas kropp sköljdes inte bort med bloden som Chikatilo hade hoppats. Liket hittades ganska nära skjulet och det borde varit en lätt uppgift för polisen att gripa den skyldige. Man hade vittnesmål om att Chikatilo regelbundet tagit kvinnor och barn till sitt skjul. En granne kunde rapportera att ljuset brunnit i sutgan hela natten trots att ingen varit där. Det fanns till och med ett ögonvittne. En kvinna som sett Chikatilo och flickan lämna spårvagnens hållplats gemensamt. En tecknare som arbetade åt polisen fick en beskrivning som låg till grund för en tecning som kunde varit ett foto av Chikatilo. Mycket riktigt blev Chikatilo också identifierad av rektorn på skolan där han erbatade när denne fick se teckningen. Man lckades också gräva fram tidigare klagomål som riktades mot Chikatilo, för övergreppp mot flickor.
Chikatilo blev intagen till förhör. Han hängde med huvudet inför förhörsledarna och erkände med stor skam att hans sexuella läggning fått honom att göra närmanden mot småflickor i det förgågna. Han bedyrande att det var i det bara var i det förgågna och att hans sexlust nu lämnat honom helt och hållet. Hans lojala hustry som följt med honom till förhöret intygade detta. Hon svor också på att hennes make varit hemma med henne hela den kvällen då Lena Zakotnova mördats så brutalt.
Chikatilo fick gå hem.
Att man så lättvindigt släppte Andrei Chikatilo trots att man med lätthet borde kunnat fälla honom för brottet kan tyckas märkligt. Man gav inte ens ögonvittnet chansen att indetifera honom. Det fanns en förklarning. Polisen hade hittat en ännu enklare lösning på fallet;
Precis bredvid platsen där Lenas lik hittade bodde en man som hette Alexander Kravchenko. Tillsammans med sin fru och sina barn försökte han att bygga upp ett nytt liv. Han hade nyligen släppts från fängelset där han avtjänat sitt straff för mordet på en tonårsflicka som han begått åtta år tidigare. När polisen upptäckte att Kravchenkos blod tillhörde samma blodgrupp som den sperma som påträffats på Lenas kropp så bestämde man sig för att man hade hittat den skyldige.
Inga metoder var otillåtna för att få fram ett erkännande och efter intensiva förhör med tortyr erkände också Kravcenko sig skyldig till Chikatilos brott. Han tog sen tillbaks sitt erkännande men då var det för sent. enligt polisen var mordet löst och fem år senare avrättades Alexander Kravchenko. Intill dödsdagen svor han på sin oskuld.
Lenas kropp sköljdes inte bort med bloden som Chikatilo hade hoppats. Liket hittades ganska nära skjulet och det borde varit en lätt uppgift för polisen att gripa den skyldige. Man hade vittnesmål om att Chikatilo regelbundet tagit kvinnor och barn till sitt skjul. En granne kunde rapportera att ljuset brunnit i sutgan hela natten trots att ingen varit där. Det fanns till och med ett ögonvittne. En kvinna som sett Chikatilo och flickan lämna spårvagnens hållplats gemensamt. En tecknare som arbetade åt polisen fick en beskrivning som låg till grund för en tecning som kunde varit ett foto av Chikatilo. Mycket riktigt blev Chikatilo också identifierad av rektorn på skolan där han erbatade när denne fick se teckningen. Man lckades också gräva fram tidigare klagomål som riktades mot Chikatilo, för övergreppp mot flickor.
Chikatilo blev intagen till förhör. Han hängde med huvudet inför förhörsledarna och erkände med stor skam att hans sexuella läggning fått honom att göra närmanden mot småflickor i det förgågna. Han bedyrande att det var i det bara var i det förgågna och att hans sexlust nu lämnat honom helt och hållet. Hans lojala hustry som följt med honom till förhöret intygade detta. Hon svor också på att hennes make varit hemma med henne hela den kvällen då Lena Zakotnova mördats så brutalt.
Chikatilo fick gå hem.
Att man så lättvindigt släppte Andrei Chikatilo trots att man med lätthet borde kunnat fälla honom för brottet kan tyckas märkligt. Man gav inte ens ögonvittnet chansen att indetifera honom. Det fanns en förklarning. Polisen hade hittat en ännu enklare lösning på fallet;
Precis bredvid platsen där Lenas lik hittade bodde en man som hette Alexander Kravchenko. Tillsammans med sin fru och sina barn försökte han att bygga upp ett nytt liv. Han hade nyligen släppts från fängelset där han avtjänat sitt straff för mordet på en tonårsflicka som han begått åtta år tidigare. När polisen upptäckte att Kravchenkos blod tillhörde samma blodgrupp som den sperma som påträffats på Lenas kropp så bestämde man sig för att man hade hittat den skyldige.
Inga metoder var otillåtna för att få fram ett erkännande och efter intensiva förhör med tortyr erkände också Kravcenko sig skyldig till Chikatilos brott. Han tog sen tillbaks sitt erkännande men då var det för sent. enligt polisen var mordet löst och fem år senare avrättades Alexander Kravchenko. Intill dödsdagen svor han på sin oskuld.
Andrei Chikatilo.
Med tiden blev han förstås upptäckt av andra vuxna. Förseelserna betrakades tillräckligt allvarliga för att han skulle förlora sitt jobb men man gjorde ingen offentlig utredning och han ställdes inte inför rätta. Hans fru fick aldrig veta orsaken till att han blev av med jobbet.
Andrei tog ett sämre jobb i gruvstaden Shakty. Han skulle undervisa i en skola för gruvarbetarnas barn. Fayina fick också arbete på skolan och de flyttade in i ett hus som tillhörde deras gemensamma arbetsplats. Utan att berätta något för sin fru så skaffade Andrei sog sokcså ett annat litet hus, ett skjul med tre rum i den mest nedslitna och smutsiga delen av staden. Skjulet var ett försök till att skapa sig ett näste där han skulle bota sin impotens.
Han drog dit en lång rad av prostituerade som han plockade upp på gatorna. Enligt Andreis sätt att se det var prostituerade smutsiga, värdelösa människor. De hade ingen likhet med Fayina som han såg upp till som något nästan heligt i sin goda renhet. De prostituerade var beredda att ge Andrei tillfredställelse på ett sätt som han inte ens kunde föreställa sig att ge Fayina om. Men de prostituerade gav honom inte nog med tillredställelse. Han började lura med sig små flickor till skjulet. När de kommit dit attackerade han dem och begick sexuella övergrepp mot dem.
Än så länge var det ingen som uppmärksammande hans hemliga liv. Förmodligen hade han god hjöälp av hemlighetsmakeri var en andra natur hos folket i Shakty. Ingen ville ha med myndigheter att göra i onödan och än så länge tycktes händelserna i skjulet oförargliga nog för att tigas om. Men det skulle inte vara länge till.
1976 var Lena Zakotnova nio år gammal, jämnårig med Chikatilos son Yuri. Hon var på väg hem från skridskobanan. I en liten röd kappa, röd halsduk och en brun pälsmössa stod hon och väntade på spårvagnen i närheten av Chikatilos skjul. Chikatilo var bra på att umgås med barn. Eftersom han tillbringade dagarna med dem i skolan så visste han vad de tyckte om att prata om. När han fick syn på den lilla flickan i rött som stod och väntade på hållsplatsen så gick han fram till henne och började småprata. Han frågade henne om skolan, om hennes vänner, om vad hon tyckte om att göra på fritiden.
Lena hade svårt att stå stilla, hon hoppade från dena foten till den andra. När Chikatilo frågade vad det var med henne talade hon om för den omtönksamme äldre mannen att hon var kissnödig och snabbt behövde gå på toaletten.
Chikatilo reagerade som vilken omtänksam äldre man som helst. Han sa att han bodde precis runt hörnet och att hon gärna fick använda hans toalett om hon ville. Svårare än så var det inte för Andrei Chikatilo.
Så snart de kommit in på skjulet så tog han tag i henne. Han kastade henne ner på golvet och slet av hennes kläder. Hennes skrikande mun tystnade han med hennes egen rockärm och hennes anklagande ögon täckte han över med hennes egen halsduk. Han ville våldta henne men lyckades inte få erektion.
Driven av en plötslig impuls som var ny för honom tog han fram en kniv, en kniv som han alltid bar med sig till självförsvar, och använde dess kalla stål som substitut för sin slaka manlighet.
Som blodet forsade ur hennes underliv och han stötte kniven allt hårdare i henne upplevde han den sexuella lättnad som han så länge sökt utan att finna.
Det var en mrakulös upptäckt för honom. Hur enkla hans behov var och hur enkelt det skulle vara att tillredställa dem. Så många försvarslösa människor det fanns där ute. Lika försvarslösa som flickan som fortvarande pumpade bod ur sin kropp framför honom. De kunde ge honom den tillfredstälelse som varit honom förnekad under så många år. Det hade tagit honom 42 år att upptäcka vad som gjorde honom upphetsad och gav honom tillredsstälelse: Blod!
Andrei tog ett sämre jobb i gruvstaden Shakty. Han skulle undervisa i en skola för gruvarbetarnas barn. Fayina fick också arbete på skolan och de flyttade in i ett hus som tillhörde deras gemensamma arbetsplats. Utan att berätta något för sin fru så skaffade Andrei sog sokcså ett annat litet hus, ett skjul med tre rum i den mest nedslitna och smutsiga delen av staden. Skjulet var ett försök till att skapa sig ett näste där han skulle bota sin impotens.
Han drog dit en lång rad av prostituerade som han plockade upp på gatorna. Enligt Andreis sätt att se det var prostituerade smutsiga, värdelösa människor. De hade ingen likhet med Fayina som han såg upp till som något nästan heligt i sin goda renhet. De prostituerade var beredda att ge Andrei tillfredställelse på ett sätt som han inte ens kunde föreställa sig att ge Fayina om. Men de prostituerade gav honom inte nog med tillredställelse. Han började lura med sig små flickor till skjulet. När de kommit dit attackerade han dem och begick sexuella övergrepp mot dem.
Än så länge var det ingen som uppmärksammande hans hemliga liv. Förmodligen hade han god hjöälp av hemlighetsmakeri var en andra natur hos folket i Shakty. Ingen ville ha med myndigheter att göra i onödan och än så länge tycktes händelserna i skjulet oförargliga nog för att tigas om. Men det skulle inte vara länge till.
1976 var Lena Zakotnova nio år gammal, jämnårig med Chikatilos son Yuri. Hon var på väg hem från skridskobanan. I en liten röd kappa, röd halsduk och en brun pälsmössa stod hon och väntade på spårvagnen i närheten av Chikatilos skjul. Chikatilo var bra på att umgås med barn. Eftersom han tillbringade dagarna med dem i skolan så visste han vad de tyckte om att prata om. När han fick syn på den lilla flickan i rött som stod och väntade på hållsplatsen så gick han fram till henne och började småprata. Han frågade henne om skolan, om hennes vänner, om vad hon tyckte om att göra på fritiden.
Lena hade svårt att stå stilla, hon hoppade från dena foten till den andra. När Chikatilo frågade vad det var med henne talade hon om för den omtönksamme äldre mannen att hon var kissnödig och snabbt behövde gå på toaletten.
Chikatilo reagerade som vilken omtänksam äldre man som helst. Han sa att han bodde precis runt hörnet och att hon gärna fick använda hans toalett om hon ville. Svårare än så var det inte för Andrei Chikatilo.
Så snart de kommit in på skjulet så tog han tag i henne. Han kastade henne ner på golvet och slet av hennes kläder. Hennes skrikande mun tystnade han med hennes egen rockärm och hennes anklagande ögon täckte han över med hennes egen halsduk. Han ville våldta henne men lyckades inte få erektion.
Driven av en plötslig impuls som var ny för honom tog han fram en kniv, en kniv som han alltid bar med sig till självförsvar, och använde dess kalla stål som substitut för sin slaka manlighet.
Som blodet forsade ur hennes underliv och han stötte kniven allt hårdare i henne upplevde han den sexuella lättnad som han så länge sökt utan att finna.
Det var en mrakulös upptäckt för honom. Hur enkla hans behov var och hur enkelt det skulle vara att tillredställa dem. Så många försvarslösa människor det fanns där ute. Lika försvarslösa som flickan som fortvarande pumpade bod ur sin kropp framför honom. De kunde ge honom den tillfredstälelse som varit honom förnekad under så många år. Det hade tagit honom 42 år att upptäcka vad som gjorde honom upphetsad och gav honom tillredsstälelse: Blod!
Lena Zakotnova.
"...det gav mig lite sinnesro..." fortsättning.
Det var flera saker som komplicerade skolpojken andreis förhållanden till sina jämnåriga och gjorde honom till en isolerad enstörning.
1963 Fayina en tjugofyraårig gruvarbetardotter stod framför spegeln i Novoshaktinsk, Ukraina och förbredde sig för en blindträff. Hon väntade sig mycket. Hennes vän Tatyana hade berättat om sin tjugosjuårige bror Andrei Romanovich att han var blyg, lugn och väluppfostrad. Dessutom var han låpng, något som Fayina alltid hade tyckt om hos män.
Den första träffen gick bra. Fayina fann Andrei attraktiv. Han var välbyggd, såg bra ut, trots att hans axlar skuttade lite som en flaskhals. Han behandlade henne med en vördnad och respekt som gjorde intryck.
De fortsatte att träffas. Deras relation utvecklades och hon upptäckte att han var blyg och osäker, det till den grad att han långt efter det att de var etablerat par inte hade kysst henne. Fayina lät sig inte stötas bort av detta. Hon var visserligen inte stormförälskad men hade svårt att tänka sig ett bättre kap än Andrei. Han drack inte, rökte inte. Han uppförde sig lugnt och sansat, klädde sig och förde sig lågmält. Han skulle knappast bli något märkvärdigt i sitt liv. Han var helt enkelt mycket vanlig. Vissa skulle nog kalla honom tråkig men Fayina uppskattades han vanlighet. Inom ett år var de gifta.
Bröllopsnatten kom med pinsamma problem för paret. Andrei var mycket blyg och hans försök till att älska med sin fru saknade alla önslvärda kvaliteter. Det verkade omöjligt för henne att väcka hans passion. Det blev ett fiasko. Det tog en vecka av övertalning med hjälp av alla Fayinas kvinnliga färdigheter innan han fullbordade äktenskapet.
Som tiden gick blev det klart för Fayina att sex aldrig skulle bli en källa till glädje i dras äktenskapliga samliv. Han verkade avsky intim kontakt med den kvinnliga kroppen. Trots detta så lyckades Fayina få honom att då och då genomföra några monotona, händelselösa akter som resulterade i två barn. Ludmilla föddes 1965 och Yuri 1969. Det torftiga sexlivet gjorde inte äktenskapet olyckligt för Fayina. Hon asåg inte att sex var bland det viktigaste i medveten och ville bli något. Han studerade hemma och tog Ingenjörsexamen vid sidan om examina i rysk litteratur och marxish-lenisism. Han var en trogen partimedlem. Han skrev tidningsartiklar om sovjetisk patriotism och moral. Med tiden fick han arbeta som lärare. Han var en bra pappa till sina barn med ett oändligt tålamod och aldrig blev han arg.
Fayina var stolt över sin hårt arbetande, ödmjuke, intelligente man som förbredde Sovjetunionens barn för morgondagen. Vad det var han egentligen sysslade med i skolan är en annan sak.
En dag när han skulle läxa upp en liten flicka tog han tag i henne hårdare än vad som var nödvändigt. Hon blev rädd, skrek och knuffade honom ifrån sig. Han fann sig upphetsad av hennes motstånd och hennes rädsla. Det blev början till ett nytt nöje för honom. Han gjorde det till en vana att antasta de små flickorna.
- Hans överdrivna feghet.
- Ett oupptäckt synfel som gjorde att han inte kunde läsa vad hans lärare skrev på tavlan framför honom, vilket fick till följd att hans skolkamrater kallade honom idiot. En rädsla för att de skulle få erda på att han fortvarande kissade i sängen.
- Och värst av allt han tillhörde en förrädarfamilj.
1963 Fayina en tjugofyraårig gruvarbetardotter stod framför spegeln i Novoshaktinsk, Ukraina och förbredde sig för en blindträff. Hon väntade sig mycket. Hennes vän Tatyana hade berättat om sin tjugosjuårige bror Andrei Romanovich att han var blyg, lugn och väluppfostrad. Dessutom var han låpng, något som Fayina alltid hade tyckt om hos män.
Den första träffen gick bra. Fayina fann Andrei attraktiv. Han var välbyggd, såg bra ut, trots att hans axlar skuttade lite som en flaskhals. Han behandlade henne med en vördnad och respekt som gjorde intryck.
De fortsatte att träffas. Deras relation utvecklades och hon upptäckte att han var blyg och osäker, det till den grad att han långt efter det att de var etablerat par inte hade kysst henne. Fayina lät sig inte stötas bort av detta. Hon var visserligen inte stormförälskad men hade svårt att tänka sig ett bättre kap än Andrei. Han drack inte, rökte inte. Han uppförde sig lugnt och sansat, klädde sig och förde sig lågmält. Han skulle knappast bli något märkvärdigt i sitt liv. Han var helt enkelt mycket vanlig. Vissa skulle nog kalla honom tråkig men Fayina uppskattades han vanlighet. Inom ett år var de gifta.
Bröllopsnatten kom med pinsamma problem för paret. Andrei var mycket blyg och hans försök till att älska med sin fru saknade alla önslvärda kvaliteter. Det verkade omöjligt för henne att väcka hans passion. Det blev ett fiasko. Det tog en vecka av övertalning med hjälp av alla Fayinas kvinnliga färdigheter innan han fullbordade äktenskapet.
Som tiden gick blev det klart för Fayina att sex aldrig skulle bli en källa till glädje i dras äktenskapliga samliv. Han verkade avsky intim kontakt med den kvinnliga kroppen. Trots detta så lyckades Fayina få honom att då och då genomföra några monotona, händelselösa akter som resulterade i två barn. Ludmilla föddes 1965 och Yuri 1969. Det torftiga sexlivet gjorde inte äktenskapet olyckligt för Fayina. Hon asåg inte att sex var bland det viktigaste i medveten och ville bli något. Han studerade hemma och tog Ingenjörsexamen vid sidan om examina i rysk litteratur och marxish-lenisism. Han var en trogen partimedlem. Han skrev tidningsartiklar om sovjetisk patriotism och moral. Med tiden fick han arbeta som lärare. Han var en bra pappa till sina barn med ett oändligt tålamod och aldrig blev han arg.
Fayina var stolt över sin hårt arbetande, ödmjuke, intelligente man som förbredde Sovjetunionens barn för morgondagen. Vad det var han egentligen sysslade med i skolan är en annan sak.
En dag när han skulle läxa upp en liten flicka tog han tag i henne hårdare än vad som var nödvändigt. Hon blev rädd, skrek och knuffade honom ifrån sig. Han fann sig upphetsad av hennes motstånd och hennes rädsla. Det blev början till ett nytt nöje för honom. Han gjorde det till en vana att antasta de små flickorna.
"...det gav mig lite sinnesro..."
Andrei Chikatilo - En seriemördare från Sovjet.
Andrei Romanowich var inte en särksilt ävertyrslisten pojke. Han gick inte gärna utom synhåll från sin mor. Liksom alla andra barn som växte upp på den ukrainska landsbygden i Sovjetunionen på 40-talet hade han hört historierna om varulvarna som ylade i skogen, och vad de kunde ta sig för med små barn som kom för långt bort från sina föräldrar. Berättelser som cirkulerade runt bland såväl barn som vuxna. De flesta tyckte om att skrämmas av de fantastiska historierna utan att dem på allvar. Andrei, som skakades av skräck höll sig i sin mammas kjolar, blev därför ett lätt offer för de andra barnens grymma eller andra fantasifoster som Andrei fruktade mest.
Det var något som utan tevkan existerade: Vanliga, fattiga, hungriga människor.
Några år innan Andrei föddes 1936, pågick Stalins jobruksreformer för fullt i Sovjetunionen. Hans försök att tvångsansluta bönderna till Jordbrukskollektiv förorsakande svältkatastrofer i de södra provinserna. Raporter om utsvultna människor som gjorde vad som helst för att mätta sin hunger fanns det gott om. En sådan berättelse var det som hade skrämt den lille Andrei till att bli en sängvätande gosse, livrädd för det mesta. Berättelsen hade om och om serverats av hans egen mamma. Det handlade om hans äldre bror Stepan som en dag givit sig ut i skogen på egen hand, där han stött på några människor från en annan by på jakt efter föda. Människorna hade tagit Stepan med sig och gjort en måltid av honom, Några hungrande magar hade blivit mättade och ingen hade brytt sig om den försvunne pojken.
50 år senare, 1992 talar hela världen om bilderna som kablas ut från en domstol i Rostov, Ryssland. På bilderna syns en man med rakat huvud och uppsärrande ögon som hålls i en stålbur. Skrattande, dreglande och skrikade påminner han om en mycket förvirrat och olyckligt djur på zoo. Han får just höra sin dödsdom för att ha torterat, dödat, styckat och i vissa fall ätit 52 personer.
Mellan dessa två punkter på sin levnadsbana har Andrei Romanowich Chikatilo levt sitt liv. Ett liv med utbildning, arbete, fru barn och mördande av främmande människor i en omfattning och med brutalitet som de flesta vanliga människor är oförmögna att föreställa sig i ens de dunklande hörnen av sin fantasi.
Andrei Romanowich var inte en särksilt ävertyrslisten pojke. Han gick inte gärna utom synhåll från sin mor. Liksom alla andra barn som växte upp på den ukrainska landsbygden i Sovjetunionen på 40-talet hade han hört historierna om varulvarna som ylade i skogen, och vad de kunde ta sig för med små barn som kom för långt bort från sina föräldrar. Berättelser som cirkulerade runt bland såväl barn som vuxna. De flesta tyckte om att skrämmas av de fantastiska historierna utan att dem på allvar. Andrei, som skakades av skräck höll sig i sin mammas kjolar, blev därför ett lätt offer för de andra barnens grymma eller andra fantasifoster som Andrei fruktade mest.
Det var något som utan tevkan existerade: Vanliga, fattiga, hungriga människor.
Några år innan Andrei föddes 1936, pågick Stalins jobruksreformer för fullt i Sovjetunionen. Hans försök att tvångsansluta bönderna till Jordbrukskollektiv förorsakande svältkatastrofer i de södra provinserna. Raporter om utsvultna människor som gjorde vad som helst för att mätta sin hunger fanns det gott om. En sådan berättelse var det som hade skrämt den lille Andrei till att bli en sängvätande gosse, livrädd för det mesta. Berättelsen hade om och om serverats av hans egen mamma. Det handlade om hans äldre bror Stepan som en dag givit sig ut i skogen på egen hand, där han stött på några människor från en annan by på jakt efter föda. Människorna hade tagit Stepan med sig och gjort en måltid av honom, Några hungrande magar hade blivit mättade och ingen hade brytt sig om den försvunne pojken.
50 år senare, 1992 talar hela världen om bilderna som kablas ut från en domstol i Rostov, Ryssland. På bilderna syns en man med rakat huvud och uppsärrande ögon som hålls i en stålbur. Skrattande, dreglande och skrikade påminner han om en mycket förvirrat och olyckligt djur på zoo. Han får just höra sin dödsdom för att ha torterat, dödat, styckat och i vissa fall ätit 52 personer.
Mellan dessa två punkter på sin levnadsbana har Andrei Romanowich Chikatilo levt sitt liv. Ett liv med utbildning, arbete, fru barn och mördande av främmande människor i en omfattning och med brutalitet som de flesta vanliga människor är oförmögna att föreställa sig i ens de dunklande hörnen av sin fantasi.
