Jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.
Trots de svårigheter som fallet Chikatilo erbjöd polisen så finns det skäl att krandra deras klantighet och nochalans. Slrav präglade utredningarna. Bevismaterial från mordplatserna förstördes genom öförsiktighet. Andra viktiga fynd från brottsplatserna slarvades bort. Ivriga att lösa morden pekade man ut alla möjliga lämpliga gärningsmän som skyldiga.
Två utvecklingsstörda unga män som arresterats för ett helt annat brott förmåddes att erkänna tio av morden. För varje ny kropp som sen hittades så släpade man in några nya utvecklingsstörda män och fick dem att erkänna. Polisen kallade dem "dårarna" och man lade ner mycket energi på att få alla berörda att tro på sina "gärningsmäns" skuld, energi som varit till bättre nytta i jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.
Till slut fick åklagarväsendet nog och satte stopp för polisens framfart. De utvecklingsstörda släpptes fria och man antog officiellt teroin att morden utförts av en och samma man.
I september 1984 var Chikatilo ute på en av sina jaktturer. Han utgick från Rostovs centrala busstation. KLev av och på bussar i olika riktning åp jakt och ett lämpligt offer. Han stirrade på människor, småpratade med dem, tryckte sin kropp mot dem. Hela tiden på ett nervöst och forcerat sätt. Han vred huvudet fram och tillbaka som om han såg efter att han inte var förföljd. Förmodligen berodde hans nervositet på att man nu släppt nyheten om den sällsynt brutale mördaren till allmänheten.
Det var en tålamodsprövande jakt men Chikatilo gav sig inte. TImme efter timme fortsatte han tills han fick napp. En ung flicka följde med honom för att göra honom en snabb sexuell tjänst. Denna dag hade dock de två cihilklädda poliserna Zanasovski och Akmhatkhanov, på spraning efter mördaren, uppmärksammat hans märkliga beteende. De hade hållit honom under uppsikt i nio timmar.
Inpsektör Zanasovski kände dessutom igen Chikatilo. Han hade iaktattagit honom ett par veckor tidigare när han uppträtt exakt likadant på tågcentralen i närheten. Då hade han frågat ut honom och Chikatilo hade klargjort för honom att han var en välutbildad man, en lärare och att han var intresserad av unga människor. Zanasovski kollade då med en av de unga kvinnorna som Chikatilo pratat med och hans historia verkade stämma. Han hade bara samtalat med henne på ett väönligt sätt.
När han nu gick iväg med den unga kvinnan trodde polisen att de skulle ta honom på bar gärning. Men efter att kvinnan utfört sina tjänster så återvände Chikatilo till jakten. Polisen valde då att plocka in honom för sitt förargeleväckande beteende. När man öppnade hans portfölj hittade men en kökskniv med två decimeter långt knivbland, lite rep och en burk med petroleumgelé. Det viade sig att han kom från Shakthy, där många av morden hade begåtts. Polisinektörerna Zanasovski och Akhmatkhanov var övertygade om att de hittat den seriemördaren som nu hela poliskören letade efter.
Under de två dagar man kunde hålla honom arresterad för att sörargelseväckande beteende förhörde man honom ingående. Han erkände återigen att han hade en sexuell svaghet för små flickor att att han inte haden ågot sexliv med sin fru. Han hävdade dock att detta numera saknade betydelse för honom eftersom han närmade sig femtio. Att hans sexuella böjelser skulle ha lett honom till några våldsamheter vägrade han att erkänna. Till slut dök det upp ett förvånande men övertygande bevis på Chikatilos oskuld. Chikatilos blodgrupp visade sig vara A medan sädesvätskan som påträffats på offrens krpopar var av typen AB. Chikatilo kunde inte vara skyldig. Det var inte ens någon idé att plocka in de olika ögonvittnen som varit de sista att se offren i livet tillsammans med den som sen skulle slakta dem. Chikatilo klarade sig genom denna remarkabla omständighet. Som den mycket ovanliga människa han var tillhörde han också såå ett av de fåtal kända fall vars sädesvätska och blod tillhör olika blodgrupper.
Två utvecklingsstörda unga män som arresterats för ett helt annat brott förmåddes att erkänna tio av morden. För varje ny kropp som sen hittades så släpade man in några nya utvecklingsstörda män och fick dem att erkänna. Polisen kallade dem "dårarna" och man lade ner mycket energi på att få alla berörda att tro på sina "gärningsmäns" skuld, energi som varit till bättre nytta i jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.
Till slut fick åklagarväsendet nog och satte stopp för polisens framfart. De utvecklingsstörda släpptes fria och man antog officiellt teroin att morden utförts av en och samma man.
I september 1984 var Chikatilo ute på en av sina jaktturer. Han utgick från Rostovs centrala busstation. KLev av och på bussar i olika riktning åp jakt och ett lämpligt offer. Han stirrade på människor, småpratade med dem, tryckte sin kropp mot dem. Hela tiden på ett nervöst och forcerat sätt. Han vred huvudet fram och tillbaka som om han såg efter att han inte var förföljd. Förmodligen berodde hans nervositet på att man nu släppt nyheten om den sällsynt brutale mördaren till allmänheten.
Det var en tålamodsprövande jakt men Chikatilo gav sig inte. TImme efter timme fortsatte han tills han fick napp. En ung flicka följde med honom för att göra honom en snabb sexuell tjänst. Denna dag hade dock de två cihilklädda poliserna Zanasovski och Akmhatkhanov, på spraning efter mördaren, uppmärksammat hans märkliga beteende. De hade hållit honom under uppsikt i nio timmar.
Inpsektör Zanasovski kände dessutom igen Chikatilo. Han hade iaktattagit honom ett par veckor tidigare när han uppträtt exakt likadant på tågcentralen i närheten. Då hade han frågat ut honom och Chikatilo hade klargjort för honom att han var en välutbildad man, en lärare och att han var intresserad av unga människor. Zanasovski kollade då med en av de unga kvinnorna som Chikatilo pratat med och hans historia verkade stämma. Han hade bara samtalat med henne på ett väönligt sätt.
När han nu gick iväg med den unga kvinnan trodde polisen att de skulle ta honom på bar gärning. Men efter att kvinnan utfört sina tjänster så återvände Chikatilo till jakten. Polisen valde då att plocka in honom för sitt förargeleväckande beteende. När man öppnade hans portfölj hittade men en kökskniv med två decimeter långt knivbland, lite rep och en burk med petroleumgelé. Det viade sig att han kom från Shakthy, där många av morden hade begåtts. Polisinektörerna Zanasovski och Akhmatkhanov var övertygade om att de hittat den seriemördaren som nu hela poliskören letade efter.
Under de två dagar man kunde hålla honom arresterad för att sörargelseväckande beteende förhörde man honom ingående. Han erkände återigen att han hade en sexuell svaghet för små flickor att att han inte haden ågot sexliv med sin fru. Han hävdade dock att detta numera saknade betydelse för honom eftersom han närmade sig femtio. Att hans sexuella böjelser skulle ha lett honom till några våldsamheter vägrade han att erkänna. Till slut dök det upp ett förvånande men övertygande bevis på Chikatilos oskuld. Chikatilos blodgrupp visade sig vara A medan sädesvätskan som påträffats på offrens krpopar var av typen AB. Chikatilo kunde inte vara skyldig. Det var inte ens någon idé att plocka in de olika ögonvittnen som varit de sista att se offren i livet tillsammans med den som sen skulle slakta dem. Chikatilo klarade sig genom denna remarkabla omständighet. Som den mycket ovanliga människa han var tillhörde han också såå ett av de fåtal kända fall vars sädesvätska och blod tillhör olika blodgrupper.
Kommentarer
Trackback
