Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.
Chikatilo hävade att han tillfällig sinnesförvirring låg bakom hans handlingar och att han säkert kunde botas. Han påpekade att han borde vara mycket intresant för forsakre att ha tillgång till, med tanke på hur unik han var.
Mängden av människor som han hade mördat gjorde honom ytterst exceptionell framhävde han.
När Chikatilo erkänt fick han genomgå på en rättpsykiatrisk undersökning. Specialisterna åp Serbkyinstituet i Moskva noterade att han diskuterade mordet lugnt och kallt. Han var inte så förvirrad att han inte förstod att det han gjorde var fel. Tvärtom var hans extremt försiktig när han utförde sina väl förbredda dåd. Det var till och med så att han avstod från att döda när de var kallt ute. Under de kalla vintermånaderna begicks inga mord. Hans "tvångsmässiga okontrollerbara behov" infann sig bara när det var passande och bekvämt för Chikatilo. Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.
Rättegången mot andrei Romanovich Chikatilo, hölls i Rostov, Ryssland som nu inte längre var en del av Socjeetunionen. Den inleddes den 14 april 1992 och kom att vara i sex månader. Det tog tre dagar för domaren att läsa upp anklagelsepunkterna för en domstol fullsatt med offrens släktingar och journalister. Media från hela världen hade lockats till Rostov av det diaboliska i bortten som var begångna av en av de grymmaste seriemördare som dittils hade skådats.
Tre dagar med utbrott av tårar, vrede och förbannelser från åhörarna. Chikatilo framträdde i gråya byxor och en skjorta med emblemet från OS i Moskva 1890. Han blickade surmulet ut över rättsalen genom gallret på den stålbur som man byggt åt honom. Denna konstruktion var inte ämnad att hålla honom inne i första hand, utan för att hålla andra ute. Både släktingar till offren och förhärade som saldater som höll vakt svimmade när de hörde hur han åt de avskurna testiklarna och bröstvårtorna från sina offer. Hur han skar av bitar av deras kroppar för att ha sex med. Oftast utan att bekymra sig om att ha ihjäl offren först.
Åklagaren hävdade att han ständigt var på jakt efter nya offren, när han arbetade eller var på semester, han vara alltid redo att döda. Chikatilo sa emot.
"jag behövde inte leta efter dem. Vart jag än gick så fanns de där"
Han försökte hävda att han var ett offer för totalitarismen i det gamla Sovjetunionen. Han hae levt ett miserabelt liv där han ständigt fick resa omrking för att försöja sig, ett liv på smutsiga tågstationer och eländiga hotell. Han hade fått stå ut med grymheten hos sina chefer. Sen hävdade han dessutom att han var abnorm.
"Jag är naturens misstag, jag är ett galet odjur"
Det var inte många som var beredda att säga emot honom. Det utseendet av en snäll äldre farbror som lurat åtskilliga barn att följa med honom var nu borta. Han hade rakat av sitt hår, vilket gav honom ett djävulskt utseende och efter att i flera dagar ägnat sig åt välartiukerade utläggningar om att han borde få en ny rättegång pågrund av att alla inklusive Domaren redan bestämt sig för hans skuld så valde han en annan väg. Han beslutade sig för att visa världen precis hur galen han egentligen var. Nu började han dingla med huvudet, rulla med ögonen, gnissla tänder, dregla och högljutt sjunga "internatioalen" han skakade i burens galler och vid ett par tillfällen slöääppte han ner sina byxor och viftade med sin penis inför rättsalen och skrek:
"Titta på den här oanvändbara saken, vad tror ni jag ska ta mig till med den?"
En dag skrek han:
"Jag är inte homosexuell"
En annan dag
"Jag har mjölk i mina bröst, jag ska föda"
Han tog tillbaka erkännanden och erkände nya mord om vart annat. Hans beteende i rätten gjorde att mycket tid rann iväg och det var ett effektivt sätt att hålla det oundvikliga dösstraffet framför sig. Han krävde också att rättegången skulle hållas på hans Ukrainska mordesmål och begärde tolk. Han hävdade att han led av hallucinationer att KGB sköt osynliga pilar mot honom. Han släpades regelbundet ut från rättsalen och tillbaka till sin cell där han fick stryk av vakterna tills han lugnat ner sig. Åhörarna lät också höra sina åsikter.
De skrek ut förbannelser mot honom, hävdade att rättegången var en förolämpning mot offrens familjer och att de borde avrättas omedelbart. Släktingar till offren försökte upprepade gånger attackera honom genom gallret till buren.
Till slut fick de bara vistas på en balkong där de inte kom åt honom. Brodern till ett av offren kastade en metallkula mot honom som missade hans huvud med några centimeter. När vakterna försökte arresterapojken ingrep de övriga åhörarna och hindrade dem. Vakterna gav upp.
Den 15 oktober dömdes Andrei Chikatilo till döden genom nackskott. Han kastade sig omkring i sin bur och slängde sin bänk omkring sig. han spottade och skrek:
"Svindlare!"
Mängden av människor som han hade mördat gjorde honom ytterst exceptionell framhävde han.
När Chikatilo erkänt fick han genomgå på en rättpsykiatrisk undersökning. Specialisterna åp Serbkyinstituet i Moskva noterade att han diskuterade mordet lugnt och kallt. Han var inte så förvirrad att han inte förstod att det han gjorde var fel. Tvärtom var hans extremt försiktig när han utförde sina väl förbredda dåd. Det var till och med så att han avstod från att döda när de var kallt ute. Under de kalla vintermånaderna begicks inga mord. Hans "tvångsmässiga okontrollerbara behov" infann sig bara när det var passande och bekvämt för Chikatilo. Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.
Rättegången mot andrei Romanovich Chikatilo, hölls i Rostov, Ryssland som nu inte längre var en del av Socjeetunionen. Den inleddes den 14 april 1992 och kom att vara i sex månader. Det tog tre dagar för domaren att läsa upp anklagelsepunkterna för en domstol fullsatt med offrens släktingar och journalister. Media från hela världen hade lockats till Rostov av det diaboliska i bortten som var begångna av en av de grymmaste seriemördare som dittils hade skådats.
Tre dagar med utbrott av tårar, vrede och förbannelser från åhörarna. Chikatilo framträdde i gråya byxor och en skjorta med emblemet från OS i Moskva 1890. Han blickade surmulet ut över rättsalen genom gallret på den stålbur som man byggt åt honom. Denna konstruktion var inte ämnad att hålla honom inne i första hand, utan för att hålla andra ute. Både släktingar till offren och förhärade som saldater som höll vakt svimmade när de hörde hur han åt de avskurna testiklarna och bröstvårtorna från sina offer. Hur han skar av bitar av deras kroppar för att ha sex med. Oftast utan att bekymra sig om att ha ihjäl offren först.
Åklagaren hävdade att han ständigt var på jakt efter nya offren, när han arbetade eller var på semester, han vara alltid redo att döda. Chikatilo sa emot.
"jag behövde inte leta efter dem. Vart jag än gick så fanns de där"
Han försökte hävda att han var ett offer för totalitarismen i det gamla Sovjetunionen. Han hae levt ett miserabelt liv där han ständigt fick resa omrking för att försöja sig, ett liv på smutsiga tågstationer och eländiga hotell. Han hade fått stå ut med grymheten hos sina chefer. Sen hävdade han dessutom att han var abnorm.
"Jag är naturens misstag, jag är ett galet odjur"
Det var inte många som var beredda att säga emot honom. Det utseendet av en snäll äldre farbror som lurat åtskilliga barn att följa med honom var nu borta. Han hade rakat av sitt hår, vilket gav honom ett djävulskt utseende och efter att i flera dagar ägnat sig åt välartiukerade utläggningar om att han borde få en ny rättegång pågrund av att alla inklusive Domaren redan bestämt sig för hans skuld så valde han en annan väg. Han beslutade sig för att visa världen precis hur galen han egentligen var. Nu började han dingla med huvudet, rulla med ögonen, gnissla tänder, dregla och högljutt sjunga "internatioalen" han skakade i burens galler och vid ett par tillfällen slöääppte han ner sina byxor och viftade med sin penis inför rättsalen och skrek:
"Titta på den här oanvändbara saken, vad tror ni jag ska ta mig till med den?"
En dag skrek han:
"Jag är inte homosexuell"
En annan dag
"Jag har mjölk i mina bröst, jag ska föda"
Han tog tillbaka erkännanden och erkände nya mord om vart annat. Hans beteende i rätten gjorde att mycket tid rann iväg och det var ett effektivt sätt att hålla det oundvikliga dösstraffet framför sig. Han krävde också att rättegången skulle hållas på hans Ukrainska mordesmål och begärde tolk. Han hävdade att han led av hallucinationer att KGB sköt osynliga pilar mot honom. Han släpades regelbundet ut från rättsalen och tillbaka till sin cell där han fick stryk av vakterna tills han lugnat ner sig. Åhörarna lät också höra sina åsikter.
De skrek ut förbannelser mot honom, hävdade att rättegången var en förolämpning mot offrens familjer och att de borde avrättas omedelbart. Släktingar till offren försökte upprepade gånger attackera honom genom gallret till buren.
Till slut fick de bara vistas på en balkong där de inte kom åt honom. Brodern till ett av offren kastade en metallkula mot honom som missade hans huvud med några centimeter. När vakterna försökte arresterapojken ingrep de övriga åhörarna och hindrade dem. Vakterna gav upp.
Den 15 oktober dömdes Andrei Chikatilo till döden genom nackskott. Han kastade sig omkring i sin bur och slängde sin bänk omkring sig. han spottade och skrek:
"Svindlare!"
Kommentarer
Trackback
