Till slut betalde sig mödan.
Det enda man lyckades sätta dit sin fånge för var stölden av en rulle Linoleum och et bilbatteri från sitt arbete, saker som man påträffade i hans hem. Detkostade honom hans medlemskap i Sovjets kommunistparti och ett års samhällstjänst. Han sattes åter igen på fri fot. Möjligen skärrad över hur nära han var att åka fast så avhöll han sig från flera mrod, åteminstone i några månader men innan 1985 var slut hade han ytterligen två personer fallit offer för hans begär att döda.
För vid den här tiden började man betrakta jakten på den grymmaste lustmördare man hitills skådat tillräckligt viktig för att plocka in de bästa poliserna åp fallet. "Sovjetunionens avdelning för särskilt viktiga brott" skickade Chefsinspektör Issa Kostoyev till Rostov för att ta över ledningen för utredningen. Denna uredning växte nu med en levainartad hastighet. När man väl lckades fånga mördaren hade man förhört mer än en halv miljon människor. Ettusensextiotvå andra brott hade lösts av bara farten. Nittiofem av dessa brott var mord. Man kontaktade varje skola i det stora området där mördaren härjade. Barnen blev tillsagda att inte följa med några främmande män och man frågade dem om de hade blivit tilltalade av någon man de inte kände. Psykologer blev beordrade att studera befintlig litteratur från FBI över ämnet seriemördare och ta fram en gärningsmannaprofil.
En av psykologerna som arbetade med gärningsmannaprofilen var Aleksandr Bukhanovsky och han visade sig vara mycket skicklig på sitt jobb.
Utifrån offrens kvarlevor och omständigheterna kring deras död gjorde han en profil över en medelålders självömkande man som var heterosexuell men impotent, på ytan normal med ett fast arbete. Vid sidan om denna helt korekta profil så drog han slutsaten att mannen inte skulle kunna sluta med sitt dödande. Även där hade han rätt.
1987: tre mord. 1998: tre mord. 1989: fem mord.
Medan polisen blev alltmer desperat blev Chikatilo alltmer beräknande och softistikerad. Han bytte till ett nytt job där han var ansvarlig för varuleveranser. Jobbet innebar ännu mer resande vilket han gjorde till sin fördel. Han spred nu ut morden över ett större imråde. Han dödade i Moskva, i Uralbergen och i Leningsgrad (S:t Petersburg) Själva metodikten i dödandet utvecklades också. Han använde nu kniven mindre vildsint. Han skar av de manliga genitalierna eller skar ut den kvinnliga livmodern och sen stoppade han in organen i munnen och tuggade dem. Snarare beskrev han livmodern som "vacker och elastisk" han var som en kirurg som stal unga människor från deras nära och kära för att sen utföra sina groteska operationer på dem.
Nu var hans offer oftast unga pojkar. Liksom alla saditiska mördare som tillåts hålla på ett tag började han söka efter variation i sina dåd. Eftersom hans sexuella kick kom av att orsaka smärta hos sina offer och inte från någon sexuell attraktion till person så spelade könet inga roll.
Allt eftersom Chikatilos blodtörstö kade så blev den en allt mer dominerande faktor i hans liv. All hans tid gick nu åt till att tänka på nästa offer och att leta efter det. 1990 mördade han ytterligare åtta människor. Med hans stigande iver ökade också allmänhetens iakktagelser. Poliser började få ögonvittnensraporter om en lång medelålders man med glasögon som sågs tillsammans med offret innan det försvann. Han blev också uppmärksammad när han försökte övertyga unga pojkar att följa med honom genom att påstå att han kände deras mamma och att han skulle ta med gossen till henne.
Polisen fick en ny fart av all tipsen och man intesiferande jakten ytterligare. 600 cibilklädda poliser åkte omkring på bussar, tåg och spårvagnar som man visste mördare brukade använda. poliser spelade svampplockare och friluftsentusiater i skogsområden av den typ där mördaren tyckte om att gömma sina offer. Till slut betalde sig mödan..
klockan 4 på eftermiddagen den 7 november 1990. En polissergant står på post vid Dnleskhoz tågstation när han får se en medelålders man med grå kostym, glasögon och axelväska komma lugnt promenerande ut från skogsbrynet. Han stannar till vid en vattenpost för att tvätta sina händer och skor. Hans ena fingar är är bandagerat och han har en röd fläck på kinden av något som ser ut som blod. Löv och kvistar sitter fast på hans kläder. Polismannen frågar efter hans papper och får veta att mannen heter Andrei Romanovich Chikatilo. Ett namn som inte säger polismannen någonting.
Chikatilo uppträder obesvärat avspänd och poliser ser inga skäl till att ta med honom till stationen men han skriver pliktskyldigt en rapport om incidenten. Efter ungefär en vecka hamnar rapporten på chefsinspektören kostyevs skrivbord och namnet Chikatilo får honom att reagera. Han letar fram akten över Chikatilo som framställs i samband med att han varit arresterad 1984. Och ser att han blivit frisläppt pågrund av att hanas blodgrupp inte överstämmer med sädevätskan som funnits på offren.
Han drar sig då till minnes ny japansk forskning som han tagit del av. Japanerna har lyckats påvisa att i ytterst ovanliga fall så kunde en människa ha olika blodtyp på sädesvätska och blod. Han ser genast till att skogspartiet vid tågstationen i Donleshhoz blir genomsökt. Där påträffar man liket av den 22-åriga Sveta Korostik. hon hade dött knappt en timme innan Chikatilo hade hållit sin avspända konversation med polismannen vid stationen. Hon har många knivskår, tungan och bröstvårtorna saknas och alla omständigheter pekar tydligt åp att det är den eftersökte slaktarens verk. Sveta blev Chikatilos sista offer.
För vid den här tiden började man betrakta jakten på den grymmaste lustmördare man hitills skådat tillräckligt viktig för att plocka in de bästa poliserna åp fallet. "Sovjetunionens avdelning för särskilt viktiga brott" skickade Chefsinspektör Issa Kostoyev till Rostov för att ta över ledningen för utredningen. Denna uredning växte nu med en levainartad hastighet. När man väl lckades fånga mördaren hade man förhört mer än en halv miljon människor. Ettusensextiotvå andra brott hade lösts av bara farten. Nittiofem av dessa brott var mord. Man kontaktade varje skola i det stora området där mördaren härjade. Barnen blev tillsagda att inte följa med några främmande män och man frågade dem om de hade blivit tilltalade av någon man de inte kände. Psykologer blev beordrade att studera befintlig litteratur från FBI över ämnet seriemördare och ta fram en gärningsmannaprofil.
En av psykologerna som arbetade med gärningsmannaprofilen var Aleksandr Bukhanovsky och han visade sig vara mycket skicklig på sitt jobb.
Utifrån offrens kvarlevor och omständigheterna kring deras död gjorde han en profil över en medelålders självömkande man som var heterosexuell men impotent, på ytan normal med ett fast arbete. Vid sidan om denna helt korekta profil så drog han slutsaten att mannen inte skulle kunna sluta med sitt dödande. Även där hade han rätt.
1987: tre mord. 1998: tre mord. 1989: fem mord.
Medan polisen blev alltmer desperat blev Chikatilo alltmer beräknande och softistikerad. Han bytte till ett nytt job där han var ansvarlig för varuleveranser. Jobbet innebar ännu mer resande vilket han gjorde till sin fördel. Han spred nu ut morden över ett större imråde. Han dödade i Moskva, i Uralbergen och i Leningsgrad (S:t Petersburg) Själva metodikten i dödandet utvecklades också. Han använde nu kniven mindre vildsint. Han skar av de manliga genitalierna eller skar ut den kvinnliga livmodern och sen stoppade han in organen i munnen och tuggade dem. Snarare beskrev han livmodern som "vacker och elastisk" han var som en kirurg som stal unga människor från deras nära och kära för att sen utföra sina groteska operationer på dem.
Nu var hans offer oftast unga pojkar. Liksom alla saditiska mördare som tillåts hålla på ett tag började han söka efter variation i sina dåd. Eftersom hans sexuella kick kom av att orsaka smärta hos sina offer och inte från någon sexuell attraktion till person så spelade könet inga roll.
Allt eftersom Chikatilos blodtörstö kade så blev den en allt mer dominerande faktor i hans liv. All hans tid gick nu åt till att tänka på nästa offer och att leta efter det. 1990 mördade han ytterligare åtta människor. Med hans stigande iver ökade också allmänhetens iakktagelser. Poliser började få ögonvittnensraporter om en lång medelålders man med glasögon som sågs tillsammans med offret innan det försvann. Han blev också uppmärksammad när han försökte övertyga unga pojkar att följa med honom genom att påstå att han kände deras mamma och att han skulle ta med gossen till henne.
Polisen fick en ny fart av all tipsen och man intesiferande jakten ytterligare. 600 cibilklädda poliser åkte omkring på bussar, tåg och spårvagnar som man visste mördare brukade använda. poliser spelade svampplockare och friluftsentusiater i skogsområden av den typ där mördaren tyckte om att gömma sina offer. Till slut betalde sig mödan..
klockan 4 på eftermiddagen den 7 november 1990. En polissergant står på post vid Dnleskhoz tågstation när han får se en medelålders man med grå kostym, glasögon och axelväska komma lugnt promenerande ut från skogsbrynet. Han stannar till vid en vattenpost för att tvätta sina händer och skor. Hans ena fingar är är bandagerat och han har en röd fläck på kinden av något som ser ut som blod. Löv och kvistar sitter fast på hans kläder. Polismannen frågar efter hans papper och får veta att mannen heter Andrei Romanovich Chikatilo. Ett namn som inte säger polismannen någonting.
Chikatilo uppträder obesvärat avspänd och poliser ser inga skäl till att ta med honom till stationen men han skriver pliktskyldigt en rapport om incidenten. Efter ungefär en vecka hamnar rapporten på chefsinspektören kostyevs skrivbord och namnet Chikatilo får honom att reagera. Han letar fram akten över Chikatilo som framställs i samband med att han varit arresterad 1984. Och ser att han blivit frisläppt pågrund av att hanas blodgrupp inte överstämmer med sädevätskan som funnits på offren.
Han drar sig då till minnes ny japansk forskning som han tagit del av. Japanerna har lyckats påvisa att i ytterst ovanliga fall så kunde en människa ha olika blodtyp på sädesvätska och blod. Han ser genast till att skogspartiet vid tågstationen i Donleshhoz blir genomsökt. Där påträffar man liket av den 22-åriga Sveta Korostik. hon hade dött knappt en timme innan Chikatilo hade hållit sin avspända konversation med polismannen vid stationen. Hon har många knivskår, tungan och bröstvårtorna saknas och alla omständigheter pekar tydligt åp att det är den eftersökte slaktarens verk. Sveta blev Chikatilos sista offer.
Kommentarer
Trackback
