Serialkillers

Ed var vad man kan kalla "a real weirdo". Inom sitt sjuka psyke så hade han en mycket hög IQ, nästan geni-nivå. När han var fjorton så mördade han sina morföräldrar som hämnd för att hans mamma gift om sig. Fem år senare så blev han släppt från mentalsjukhuset, och flyttade hem till mamma. Han kom till sjukhuset som en fjortonårig pojke, och lämnade det som ett fullvuxet monster, över 2 meter lång. Efter ett gräl med sin mor 1972, så började Ed att mörda kvinnliga liftare. Han brukade hugga huvuden av dem, för att därefter samla det huvudlösa liket. Han tyckte också om att fotografera sina brott, och ibland så åt han även upp sina offer. En brottspsykiater föreslog efter att han gripits, att Ed mördade kvinnor som påminde honom om hans mor. Påsken 1973 så gick Ed till roten av sina problem, och mördade sin mor, samt högg av hennes huvud. Han slet ut hennes stämband, och slängde dem i soporna. Huvudet använde han som piltavla. Därefter så ringde han sin mors bästa vän, bjöd hem henne, och mördade henne också. Efter det åkte han till Colorado och angav sig själv för polisen. Numera så sitter han inspärrad i Vacaville Prison.

De amerikanska psykopaternas kung? Ed's mamma var en dominant kvinna, och tryckte ned Ed under hans upppväxt. När hon dog, så onanerade han på liket, och började planera vad som skulle göra honom till brottets Van Gogh. Ed var inte alldeles säker på sin egen sexualitet. Ett tag så funderade han på att skära av sig sin penis, och senare på en könsbytesoperation. Till sist bestämde han sig för gravplundring och en bisarr form av nekrofil transvestitism. Från kvinnolik så karvade han ut könsdelarna, och bar dem över sina egna för att bli en kvinna. Ed var en avskräckande inredare, och förvandlade sitt hem till något mycket läskigare än vilket satanstempel som helst.

Ed var en passionerad återanvändare, och fann användningsområden för i stort sett alla delar i den mänskliga anatomin. Han hade ett bälte av bröstvårtor, en väst av människohud som han bar vid speciella tillfällen, mobiler gjorda av näsor, dödskallar som topp på sängstolparna, kranium som soppskålar, trummor av skinn och ben osv. Hans "excentricitet" var totalt okänd tills polisen kom och knackade på, medan man undersökte två försvinnanden. Trots att man bara lyckades bevisa att Ed begått två mord, så fann polisen ett par färska könsdelar som inte kunde matchas till något av hans levande eller gravoffer. Han misstänktes också för att ha mördat sin bror, samt två andra män som försvunnit nära hans gård. Många har mördat flera än Ed Gein, men få har nått hans nivå av galenskap.

 Ed Gein har stått modell för två filmer; Hitchcocks "Psycho", samt goreklassikern "Texas Chainsaw Massacre" - mer känd under namnet "Motorsågsmassakern".

Richard Ramirez alias Night Stalker var en sadistisk illvillig, lömsk mördare som härjade i både Los Angeles och San Francisco, huvudsakligen tog han sig in i folks hem via ett olåst fönster eller dörr. Med ett bestialisk och grymt sätt mördade och torterade sina offer. Ramirez tog sig som sagt in i folks hem mördade och våldtog under tiden han rökte joints och spelade ibland hela natten AC/DC på stereon. Han målade pentagram och skrev meddelanden som hade en klar anknytning till djävulsdyrkan på offren och väggarna.

 I juni 1984 mördade Ramirez sitt första offer, en 79 årig kvinna i hennes hem i Glassel Park i Los Angeles. Polisen hittade fingeravtryck på ett av fönsterna men utan någon misstänkt ledde ledtrådarna ingenstans. Det fortsatte 1985 då två flickor hade blivit kidnappade och sexuellt utnyttjade utav Ramirez.

 En sexårig flicka som dumpades i Silver Lake i slutet av februari och en nioårig flicka som blev bortrövad ur sin säng. Hennes kropp hittades i Elysian Park i mars. Nästa offer hon blev nerskjuten efter att blivit utdragen ur sin bil av Ramirez men lyckades överleva attacken men dog på sjukhus dagen efter. Morden fortsatte under hela den varma sommaren 1985 och tidnings pressarna gick heta om Night Stalker¹s framfart i Californien, men den 31 augusti greps Ramirez efter att ha försökt att stjäla en bil utav en civilklädd polis som höll på att misshandla Ramirez grovt när poliseskorten kom. Ramirez ställdes inför rätta den 29 september för 68 brott därvid 14 mord och 22 våldtäkter, fälldes för 13 utav morden och blev dömd till döden i december 1985.

 Mellan rättegångarna tatuerade Ramirez in ett pentagram i vänster handflata som han stolt visade upp för fotograferna skrikande "Hail Satan", Ramirez hade fått en stor grupp av wannabe-djävulsdyrkare som beundrare runt om i världen under rättegången och var lika uppvaktad som en Rock ¹n Roll stjärna utav fotografer, journalister och s.k. fans. Allt detta gjorde han för att visa hur ond världen egentligen var eller som han sa det, "Jag ska hämnas. Lucifer lever i oss alla".

Jeffery Lionel Dahmer föddes den 21 Maj 1960 i Milwaukee, Wisconsin och flyttade som 6 åring med sin familj till Ohio. 1968 blev Dahmer sexuellt antastad av en grann pojke i Bath Township, vilket kan vara grunden för den hans vidare utveckling. Vid tio års ålder så ägnade sig Dahmer åt att bleka kycklingben med syra, halshugga gnagare och döda samt. tortera andra smådjur. Dahmer spikade också upp ett hund lik på ett träd och fäste dess avhuggna huvud på en påle, vilket är ett ganska utmärkande fritidsintresse. Det var i juni 1978 som Dahmer gick över gränsen av morbida "experiment". Dahmer mördade det året en liftare vid namn Steven Hicks. Dahmer bjöd hem Hicks på läsk för att ha det trevligt. När Hicks ville gå, slog Dahmer ner honom och ströp Hicks till döds. Dahmer vanhedrade sedan kroppen och styckade upp den, kroppsdelarna lade han i plastpåsar som han gömde i källaren. Några dagar senare började kroppsdelarna att lukta, så Dahmer var tvungen att begrava kroppsdelarna bakom huset.

Dahmer var en homosexuell kannibal som lurade hem homosexuella svarta män till sin lägenhet för att tortera och sedan mörda dem för att ha sex med kroppen stycka den och sedan till sist antingen "expremitera" med (som att stympa, lägga kroppsdelar i syra) eller rent av äta, Dahmer var också mycket fascinerad av syra sedan liten. Dahmer försökte till och med att få fram en Zombie en gång, han hade lurat hem och drogat en man och sedan borrat ett hål i skallen på offret och i hålet hällt syra på hjärnan och sedan släppt ut denna drogade och halvt lobotomerade man på gatan. Efter att ha mördat 17 personer lyckades till sist ett tilltänkt offer fly Dahmer. Det var Tracy Edwards som i ren förskräckelse med en handboja fortfarande dinglande ifrån ena vristen, lyckades stoppa en patrullerande polisbil och förde på så sätt polisen till Dahmer¹s lägenhet. Dahmer hittades i sin lägenhet. Polisen som arresterade Dahmer kollade också i upp vad som fanns i frysen, där hittade den ena polisen ett huvud och därefter var polismannen tvungen att kasta sig över vasken för att spy. I Dahmer¹s sovrum fann polisen tre männskokroppar i ett stort fat fyllt med syra, samt. fyra stycken avkapade

huvuden, sju stycken kranium, skelletdelar i garderoben, en stor slaktkniv och en motorsåg som Dahmer hade använt för att stycka upp sina offer, totalt elva mänskliga kvarlevor hittades i syra. Till polisens stora förvåning fann man ingen mat i Dahmer¹s kök utan bara kryddor, det fanns överhuvudet taget ingen mat alls i lägenheten. Dahmer blev dömd till livstid i fängelse men blev den 28 november 1994 mördad av en medfånge på fängelset.

Albert Fish: En man med extrem läggning...

Albert Fish såg ut som en typisk åldring harmlös med vitt hår, men Fish var en livsfarlig psykopat och hade alla sexuella läggningar som man kan ha det var: koprofagi, maschoism, sadism, exhibitonism, pedofilism, kastrering, självkastrering, kannibalism samt. kränkning. (Tidelag var väl det enda som Fish inte hade läggning åt.) Med detta kan han anses kanske vara världens mest avskyvärda mördare.

 Fish föddes med namnet Hamilton Fish 1870 och var far till sex barn som han fick med sin första fru, Fish var gift totalt fyra gånger. Fish hade tycke för att doppa bomulls vaddar i alkohol stoppa dem i rektum och sedan tända på vaddarna, detta gjorde han mot de barn han kidnappade. Han lät sina offer vara utan munkavel så att han kunde höra dem skrika.

 1935 greps Fish för mordet på en tio årig flicka vid namn Grace Budd som han hade mördat i juni 1928, Fish hade skrivit ett oanständigt brev till Budd¹s föräldrar om mordet på henne, och på så sätt hade polisen spårat brevet till Fish. Budd hade blivit bjuden på födelsedagskalas hem till Fish, men det visade sig bli hennes sista stund vid liv. Budd blev strypt till döds och Fish lagade en stuvning på hennes näsa, öron och skar bort kött ifrån hennes bröst, skinka och buk som han kokade med bacon, lök och morötter, detta åt han under nio dagar. Polisen frågade senare varför han mördare Budd, "Vet du vad, det vet jag inte riktigt" var hans kommentar. Fish undersöktes utav en psykolog och fick diagnosen, "Psykotisk men vid sinnens fulla bruk". Fish blev dömd till döden i den eletriska stolen, fälld för tre mord och enligt utredarna var Fish skyldig till 15 barnamord. När Fish fick höra sin dom att han skulle avrättas i eletriska stolen sa han, "Det kommer bli den absoluta rysningen, den enda rysning jag inte har provat på". Den 6 januari 1936, 66 år gammal avrättades Fish i den eletriska stolen.

Kända seriemördare som Jack the Ripper, Jeffery Dahmer, Albert Fish, Richard ¹¹Nightstalker¹¹ Ramirez & Thomas Quick har alltid förbryllat, intresserat & väckt folks uppmärksamhet genom tiderna. Det har visat sig att seriemördare har i genomsnitt högre IQ, intelligens än "normala" människor. Kanske är steget mellan genialitet och psykopat så att säga hårfin.

Vad är en seriemördare egentligen, vad skiljer en seriemördare ifrån en massmördare och vad är det som folk fascineras utav en seriemördare? En seriemördare planerar oftast sina mord och mördar folk under en period som kan vara under en längre tid. Morden har oftast en sexuell anknytning och bakgrunden hos en seriemördaren kan vara att mördaren blivit utsatt för övergrepp som liten.
Teorierna om seriemördare har ju alltid väckt intresse inte bara för professorer och psykologidoktorer utan också för folk i allmänhet.
Så fort det står om någon seriemördare i massmedia så är folk där och läser om det, som till exempel när det gäller Thomas Quick alias Ellington, Sätermannen så är folk där och läser, förbryllas och tänker tanken eller frågar sig.
-Det kan inte vara sant, hur sjuk i huvudet kan man vara egentligen? o.s.v.
Det handlar mest om det psykologiska eller snarare så är det psykologiska som folk intresseras sig av hos seriemördare. Man kan kanske säga att det är människans törst på spänning som gör det möjligt med denna uppståndelse och kanske möjligen är det spänningen av något annorlunda som fängslar, som med mysteriet omkring Jack the Ripper. Det var rädslan av att han fanns så nära, en verklighet och inte en spök historia...

Jack the Ripper: "Mordets mästare"

Ingen seriemördare har det skrivits så mycket om i artiklar och böcker, eller gjorts så många pjäser och filmer om som just den ökände Jack the Ripper. Det enda man vet med all säkerhet om denna mordets mästares personlighet var nämligen att han var vänsterhänt. Jack mördade sammanlagt endast fem personer som alla var eller hade varit prostituerade, men på de mest hemska sätt som då tiden hade skådat.

 Det var mitt i Londons slumkvarter Whitchapel på Bucks row, den 31 Augusti 1888 som Mary Ann Nichols hittades. Nichols tjänade sina pengar på prostitution och det under namnet Polly hon var mer känd som. Nichols kropp hittades med strupen avskuren och med blåmärken under käken som tydde på att hon hade blivit skakad eller puttad innan mördaren skar henne med kniven. Ryggen hade djupa huggsår och hennes vagina och äggstockar hade plockats ut med noggrant placerade snitt. Den medicinska undersökaren fann djupa obduktionsliknade sår på offrets buk med djupa hugg sår ända in till könsorganet. Mord på prostituerade på East end var inget ovanligt för Scotland Yards agenter. Det tog inte lång tid innan Jack hade kommit ut i tidningarna, och han spred skräck i London som var då tidens största stad.

 Det var efter det andra mordet på Annie Chapman som polisen i London fick ett brev. Där lämnade Jack uppgifter om mordet på Chapman och uppgifter om kommande mord, bland annat att Jack skulle skicka ett öra nästa gång. Jack skrev "lägg inte ner tid på att komma på ett öknamn", Signerat Jack the Ripper. Chapman hade mördats den 8 september, ungefär en halv kilometer ifrån Buck row där Nichols blev mördad. offret denna gång hade blivit slagen medvetslös och sedan fått halsen avskuren och var brutalt deformerad. Hennes inälvor hade dragits över ena skuldran och delar av hennes urinblåsa och vagina med livmoder och äggstockar hade plockats ut och saknades på brottsplatsen.

 Den 30 december hittades två offer till, först Elizabeth Stride i en trång gränd intill Berner Street vid ungefär klockan 1:00. Hennes strupe hade blivit avskuren och det var också det enda som Stride hade blivit utsatt för. En timme och trekvart senare hittades Chaterine Eddowes med hennes inälvor i en hög bredvid henne av en poliskonstapel i Mitre Square samt. ett kryptiskt meddelande på gatuväggen bredvid. Enligt Obduktionen hade Eddowes blivit skuren i ansiktet och fått halsen avskuren. Eddowes ena njure hade plockats ut som inte återfanns på brottsplatsen, men också ett sår fanns under ena örat. något som tyder på att Jack skulle fullfölja sitt löfte till London polisen.

 Den 16:e oktober fick George Lusk Chefen på den den nyorganiserade kommitén Whitechapel Vigilance Committee, ett paket innehållande en halv njure, den njure som hade plockats ur Eddowes. Den 9:e november i Spitalfields hittades kvarlevorna av Mary Kelly en f.d. prostituerad. Kelly var den enda utav offrena som hittades inomhus och som vanligt hade även hon fått halsen avskuren men denna gången så djup att Jack nästan hade skurit huvudet av Kelly. Hennes pannan hade blivit skalperad, näsa och öron avskuret, vänster arm nästan avhugget vid axeln medans hennes ben hade blivit flodda från vrister till lår, inälvorna utplockade och med en hand instoppad i den öppna buken och levern klädd över ena låret. Kelly¹s avskurna bröst låg på nattduksbordet tillsammans med hennes njurar, hjärta och näsa. Efter detta mord så upphörde Jack the Ripper sin verksamhet i London¹s slumkvarter och hittades aldrig utav London polisen trots en mycket omfattande utredning.

 

 

Det finns inte så många videos på Andrei Chikatilo, men här är en bra jag hittade.

Kass uppdatering jag vet, kommer skriva runt senare idag. Har massa nytt då :)

Vakterna försökte ta tag i honom medan åhörarna skrek att han inte fått något riktigt straff:
"Ge honom till oss, vi ska slita honom i bitar levande på samma sätt som han gjorde med våra barn"

Chikatilos advokat överklagade utan framgång dödssstraffet. Hon hävdade att det var orätt att förklara Chikatilo för frisk. Psykiatern Bukhanovsky som gjorde den så insiktsfulla gärningsmanna proflen flera år tidigare fortsatte och vidareutveckla sin relation till Chikatilo. Hans vetenskapliga intresse för mördaren drev honom till att träffa honom nästan dagligen under rättegången och sedan efteråt när Chikatilo satt isolerad och väntade på sin avrättning.

Bukhanovsky var ötertygad om att Chikatilo var sinnesjuk och hävdade att han skulle skickas till ett mentalsjukhus. Bukhanovsky fasciniserades av både Chikatilos intelligens och de inre konflikterna i hans psyke. Chikatilo pratade gärna om sig själv med doktorn och det var för honom han berättade om den fruktansvärda historien från sin barndom om broderns öde som mat åt de hungriga bönderna. Psykiatern hävdar att historien som Chikatilo först hörde som fyraåring från sin gråtande mor påverkade honom för livet.

Han vann den oehört skrämmande men samtidigt generande den fantasier hos honom som han blev ohälsosamt fäst vid. Han var ständigt upptagen av dessa fantasier.


Nuförtiden skrämmer ryska mödrar sina barn med de hemska historierna om monstret Chikatilo för att varna dem för att sig iväg för långt hemifrån, precis på samma sätt som Andrei Chikatilo fick höra historien om hurhans bror stulits och ätits upp av hungriga bönder. En viktig skillnad på historien finns dock.

Bordern Stepan tycks aldrig ha existerat, när myndigheterna kontrollerade historien kunde man inte hitta några dokument om att någon Stepan Chikatilo blivit född i Yablochnoye. Ingen av byborna kommer ihåg någon sådan pojke och ännu mindre hans hemska historia. Att däremot monstret Chikatilo fanns i det verkliga livet finns det många ovädersägliga bevis på.

Den 14 februari 1994 avrättades han med ett skott i nacken.

 

 

 

 

Chikatilo hävade att han tillfällig sinnesförvirring låg bakom hans handlingar och att han säkert kunde botas. Han påpekade att han borde vara mycket intresant för forsakre att ha tillgång till, med tanke på hur unik han var.

Mängden av människor som han hade mördat gjorde honom ytterst exceptionell framhävde han.

När Chikatilo erkänt fick han genomgå på en rättpsykiatrisk undersökning. Specialisterna åp Serbkyinstituet i Moskva noterade att han diskuterade mordet lugnt och kallt. Han var inte så förvirrad att han inte förstod att det han gjorde var fel. Tvärtom var hans extremt försiktig när han utförde sina väl förbredda dåd. Det var till och med så att han avstod från att döda när de var kallt ute. Under de kalla vintermånaderna begicks inga mord. Hans "tvångsmässiga okontrollerbara behov" infann sig bara när det var passande och bekvämt för Chikatilo. Han bedömdes som frisk ur juridisk synvinkel.

Rättegången mot andrei Romanovich Chikatilo, hölls i Rostov, Ryssland som nu inte längre var en del av Socjeetunionen. Den inleddes den 14 april 1992 och kom att vara i sex månader. Det tog tre dagar för domaren att läsa upp anklagelsepunkterna för en domstol fullsatt med offrens släktingar och journalister. Media från hela världen hade lockats till Rostov av det diaboliska i bortten som var begångna av en av de grymmaste seriemördare som dittils hade skådats.

Tre dagar med utbrott av tårar, vrede och förbannelser från åhörarna. Chikatilo framträdde i gråya byxor och en skjorta med emblemet från OS i Moskva 1890. Han blickade surmulet ut över rättsalen genom gallret på den stålbur som man byggt åt honom. Denna konstruktion var inte ämnad att hålla honom inne i första hand, utan för att hålla andra ute. Både släktingar till offren och förhärade som saldater som höll vakt svimmade när de hörde hur han åt de avskurna testiklarna och bröstvårtorna från sina offer. Hur han skar av bitar av deras kroppar för att ha sex med. Oftast utan att bekymra sig om att ha ihjäl offren först.

Åklagaren hävdade att han ständigt var på jakt efter nya offren, när han arbetade eller var på semester, han vara alltid redo att döda. Chikatilo sa emot.
"jag behövde inte leta efter dem. Vart jag än gick så fanns de där"

Han försökte hävda att han var ett offer för totalitarismen i det gamla Sovjetunionen. Han hae levt ett miserabelt liv där han ständigt fick resa omrking för att försöja sig, ett liv på smutsiga tågstationer och eländiga hotell. Han hade fått stå ut med grymheten hos sina chefer. Sen hävdade han dessutom att han var abnorm.
"Jag är naturens misstag, jag är ett galet odjur"


Det var inte många som var beredda att säga emot honom. Det utseendet av en snäll äldre farbror som lurat åtskilliga barn att följa med honom var nu borta. Han hade rakat av sitt hår, vilket gav honom ett djävulskt utseende och efter att i flera dagar ägnat sig åt välartiukerade utläggningar om att han borde få en ny rättegång pågrund av att alla inklusive Domaren redan bestämt sig för hans skuld så valde han en annan väg. Han beslutade sig för att visa världen precis hur galen han egentligen var. Nu började han dingla med huvudet, rulla med ögonen, gnissla tänder, dregla och högljutt sjunga "internatioalen" han skakade i burens galler och vid ett par tillfällen slöääppte han ner sina byxor och viftade med sin penis inför rättsalen och skrek:

"Titta på den här oanvändbara saken, vad tror ni jag ska ta mig till med den?"

En dag skrek han:
"Jag är inte homosexuell"
En annan dag
"Jag har mjölk i mina bröst, jag ska föda"

Han tog tillbaka erkännanden och erkände nya mord om vart annat. Hans beteende i rätten gjorde att mycket tid rann iväg och det var ett effektivt sätt att hålla det oundvikliga dösstraffet framför sig. Han krävde också att rättegången skulle hållas på hans Ukrainska mordesmål och begärde tolk. Han hävdade att han led av hallucinationer att KGB sköt osynliga pilar mot honom. Han släpades regelbundet ut från rättsalen och tillbaka till sin cell där han fick stryk av vakterna tills han lugnat ner sig. Åhörarna lät också höra sina åsikter.
De skrek ut förbannelser mot honom, hävdade att rättegången var en förolämpning mot offrens familjer och att de borde avrättas omedelbart. Släktingar till offren försökte upprepade gånger attackera honom genom gallret till buren.

Till slut fick de bara vistas på en balkong där de inte kom åt honom. Brodern till ett av offren kastade en metallkula mot honom som missade hans huvud med några centimeter. När vakterna försökte arresterapojken ingrep de övriga åhörarna och hindrade dem. Vakterna gav upp.

Den 15 oktober dömdes Andrei Chikatilo till döden genom nackskott. Han kastade sig omkring i sin bur och slängde sin bänk omkring sig. han spottade och skrek:
"Svindlare!"

Man gick igenom Chikatilos tjänsteresor tillsammans med hans arbetsgivare och upptäckte att de överensstämde med de kända mordplatserna. Nu ville man inte riskera att behöva släppa honom igen. Man bestämde sig för att ta honom på bar gärning. Under några dagar bevakade man hans resor med bussar och tåg där han utan framgång försökte förmå småpojkar att följa med honom. TIll slut vågade man inte väntalängre. Rädslan för att han skulle lyckas döda igen blev för stor och man plockade in honom. Under en vecka nekade han till anklagelserna. Denna gång testade man både hans blod och hans sädesvätska och konstaterade att de var av olika typ.

hade man gjort samma enkla test 1984 hade man skonat 21 liv. Utredarna var nu hundra procent säkra på att de hade rätt man men de var ändå inte nöjda. Man ville inte ta saken till rättegång utan ett erkännande. Rädslan att han skulle komma ut på gatorna ännu en gång var för stor.

kostoyev bytte då förhörsteknik. Han började nämna för Chikatilo att han betraktade morden som en galen mans verk. Om det skulle vara på det viset skulle det innebara att gärningsmannen skulle slippa det annars så givna nackskottet. Chikatilo uppfattade det som ett meddelande som hanf ick av kostoyev. Endast genom att övertyga rätten om att han var sinnesjuk och därför inte ansvarig för det han har gjort skulle han klara livhanken.

Ivrigt påhejad av psykologen Aleksandr Bukhanovsky som gjort en sådan utmärkt gäningsmannnprofil på honom några år tidigare och nu kallats in för att få honom att öppna munnen, började Chikatilo att tala.

Chikatilo beskrev sin livslånga depression och att han kände sig ständigt förnedrad eftersom att folk drev med honom pågrund av hans impotens. SJälvömkande klnadrade han cheferna på sina tidigare arbetsplatser. Han hävdade att de utnyttjat hans svaga karaktär till att få honom att lämna sina tjänster utan anledning. Han avstod att nämna att man kommit på honom med att sexuellt antasta småflickor och avslöjat honom som tjuv.

Han beskrev sina offer som "ovärdiga samhällselement" och "avskum" atydde att de hade sig själva att skylla för sitt öde. Han hade till och med egna beteckningar för olika grupper som han sorterade in offren i.

OM för omoraliska, L för lösdrivare och Y för yngling. Han hävdade att hans agerande under takterna var något han inte hade kontroll över. "Hur mycket av det här har jag ansvar för", frågade han. "vad jag gjorde, gjorde jag nte för att uppnå sexuell tillfredsställelse, det var snarare så att det gav mig lite sinnesro..." vad jag gjorde, gjorde jag efter att ha sett videor med perverterade sexualakter, grymheter, skräck".

Kostoyev anklagade Chikatilo för 36 mord mellan 1982 och 1990. Han anklagade honom också för att ha våldtagit sina offer och skändat deras lik. Chikatilo avvisade bestämt de senare anklagelserna. Han hävdade att de skulle vara omöjligt pågrund av sin impotens. Han blev också mycket förolämpad av några som helst påståenden om att han stulit från sina offer. Sen så överraskade han sina förhörare med att erkänna ytterligare 19 mord, inklusive det första på Lena Zakotnova i Shakhty, för vilket en annan man blivit dömd och avrättad.


Polisen ville förståeligt nog inte tro på att han var förövaren till just det mordet, men han kunde förse dem med så mycket detaljer som bara mördaren kunde känna till att deras ovilja att tro på honom fick ge gika. Hans minne vad det gällde de olika offren och detaljerna kring deras mord var häpnadsväckande. Och han visade polisen vägen till åtskilliga begravda lik som polisen inte ens visste var saknade personer. Som ett led i utredningen bad man Chikatilo återskapa sina mord på platser där de skedde med hjälp av en tygdocka. Chikatilo demonstrerade i detalj hur han mördat vart och ett av offren. Helt utan ånger skämtade han och fällde makabra kommentarer medan han återupprepade sina mord.


När Chikatilos hustry Fayina fick veta att han arresterats för morden trodde hon inet att det var sanningen. HOn trodde myndigheterna hade lagt beslag på honom för att han hade varit en besvärlig medborgare. Han hade nöämligen skrivit en mängd brev där han klagat på några garage som byggts i närheten av hans sons hus. Hon kunde omöjligt tro att Andrei var kapabel till de handlingar som han nu stod anklagad för. När hon väl insåg sanningne så kunde hon lägga många bitar på plats i deras pussel deras liv tillsammans utgjorde.

Hans övernattningar på andra orter i samaband med hans tjänsteresor, blodfläckarna på hans kläder och så vidare. Fayina tog på sig en enorm börda av skuld. Hon ansåg att hon var skyldig för att hon trott på han sförklarningar och inte frågat vidare om vad han haft för sig. Om hon hade anat hade hon stoppat honom men som hon sa:

"Jag hade aldrig kunnat tro att han var kapabel till att döda någon, ännu mindre 53 personer... han var inte kapabel till att skada någon"

Hon besökte sin man engång efter att han blivit arresterad, för att få honom att skriva på ett papper som gav henne tillgång till deras gemensamma besparningar. Han hände med huvudet som ett barn som varit olydigt. Tittade inte henne i ögonen men använde sig av hans eget kärleksfulla smeknamn på henne.

"Om jag bara hade lyssnat på dig, Fenechka... om jag bara hade följt med ditt råd oich gått på behandling..."
varken Fayina eller barnen ville ha något mer med honom att göra sen. de tvingades att flytta och ändra sina namn efter att de blivit hotade till livet. Efteråt har Fayina berättat att hon strök honom ur sitt liv som om han aldrig existerat.

Det enda man lyckades sätta dit sin fånge för var stölden av en rulle Linoleum och et bilbatteri från sitt arbete, saker som man påträffade i hans hem. Detkostade honom hans medlemskap i Sovjets kommunistparti och ett års samhällstjänst. Han sattes åter igen på fri fot. Möjligen skärrad över hur nära han var att åka fast så avhöll han sig från flera mrod, åteminstone i några månader men innan 1985 var slut hade han ytterligen två personer fallit offer för hans begär att döda.


För vid den här tiden började man betrakta jakten på den grymmaste lustmördare man hitills skådat tillräckligt viktig för att plocka in de bästa poliserna åp fallet. "Sovjetunionens avdelning för särskilt viktiga brott" skickade Chefsinspektör Issa Kostoyev till Rostov för att ta över ledningen för utredningen. Denna uredning växte nu med en levainartad hastighet. När man väl lckades fånga mördaren hade man förhört mer än en halv miljon människor. Ettusensextiotvå andra brott hade lösts av bara farten. Nittiofem av dessa brott var mord. Man kontaktade varje skola i det stora området där mördaren härjade. Barnen blev tillsagda att inte följa med några främmande män och man frågade dem om de hade blivit tilltalade av någon man de inte kände. Psykologer blev beordrade att studera befintlig litteratur från FBI över ämnet seriemördare och ta fram en gärningsmannaprofil.


En av psykologerna som arbetade med gärningsmannaprofilen var Aleksandr Bukhanovsky och han visade sig vara mycket skicklig på sitt jobb.

Utifrån offrens kvarlevor och omständigheterna kring deras död gjorde han en profil över en medelålders självömkande man som var heterosexuell men impotent, på ytan normal med ett fast arbete. Vid sidan om denna helt korekta profil så drog han slutsaten att mannen inte skulle kunna sluta med sitt dödande. Även där hade han rätt.


1987: tre mord. 1998: tre mord. 1989: fem mord.

Medan polisen blev alltmer desperat blev Chikatilo alltmer beräknande och softistikerad. Han bytte till ett nytt job där han var ansvarlig för varuleveranser. Jobbet innebar ännu mer resande vilket han gjorde till sin fördel. Han spred nu ut morden över ett större imråde. Han dödade i Moskva, i Uralbergen och i Leningsgrad (S:t Petersburg) Själva metodikten i dödandet utvecklades också. Han använde nu kniven mindre vildsint. Han skar av de manliga genitalierna eller skar ut den kvinnliga livmodern och sen stoppade han in organen i munnen och tuggade dem. Snarare beskrev han livmodern som "vacker och elastisk" han var som en kirurg som stal unga människor från deras nära och kära för att sen utföra sina groteska operationer på dem.

Nu var hans offer oftast unga pojkar. Liksom alla saditiska mördare som tillåts hålla på ett tag började han söka efter variation i sina dåd. Eftersom hans sexuella kick kom av att orsaka smärta hos sina offer och inte från någon sexuell attraktion till person så spelade könet inga roll.


Allt eftersom Chikatilos blodtörstö kade så blev den en allt mer dominerande faktor i hans liv. All hans tid gick nu åt till att tänka på nästa offer och att leta efter det. 1990 mördade han ytterligare åtta människor. Med hans stigande iver ökade också allmänhetens iakktagelser. Poliser började få ögonvittnensraporter om en lång medelålders man med glasögon som sågs tillsammans med offret innan det försvann. Han blev också uppmärksammad när han försökte övertyga unga pojkar att följa med honom genom att påstå att han kände deras mamma och att han skulle ta med gossen till henne.


Polisen fick en ny fart av all tipsen och man intesiferande jakten ytterligare. 600 cibilklädda poliser åkte omkring på bussar, tåg och spårvagnar som man visste mördare brukade använda. poliser spelade svampplockare och friluftsentusiater i skogsområden av den typ där mördaren tyckte om att gömma sina offer. Till slut betalde sig mödan..

klockan 4 på eftermiddagen den 7 november 1990. En polissergant står på post vid Dnleskhoz tågstation när han får se en medelålders man med grå kostym, glasögon och axelväska komma lugnt promenerande ut från skogsbrynet. Han stannar till vid en vattenpost för att tvätta sina händer och skor. Hans ena fingar är är bandagerat och han har en röd fläck på kinden av något som ser ut som blod. Löv och kvistar sitter fast på hans kläder. Polismannen frågar efter hans papper och får veta att mannen heter Andrei Romanovich Chikatilo. Ett namn som inte säger polismannen någonting.


Chikatilo uppträder obesvärat avspänd och poliser ser inga skäl till att ta med honom till stationen men han skriver pliktskyldigt en rapport om incidenten. Efter ungefär en vecka hamnar rapporten på chefsinspektören kostyevs skrivbord och namnet Chikatilo får honom att reagera. Han letar fram akten över Chikatilo som framställs i samband med att han varit arresterad 1984. Och ser att han blivit frisläppt pågrund av att hanas blodgrupp inte överstämmer med sädevätskan som funnits på offren.

Han drar sig då till minnes ny japansk forskning som han tagit del av. Japanerna har lyckats påvisa att i ytterst ovanliga fall så kunde en människa ha olika blodtyp på sädesvätska och blod. Han ser genast till att skogspartiet vid tågstationen  i Donleshhoz blir genomsökt. Där påträffar man liket av den 22-åriga Sveta Korostik. hon hade dött knappt en timme innan Chikatilo hade hållit sin avspända konversation med polismannen vid stationen. Hon har många knivskår, tungan och bröstvårtorna saknas och alla omständigheter pekar tydligt åp att det är den eftersökte slaktarens verk. Sveta blev Chikatilos sista offer.

Trots de svårigheter som fallet Chikatilo erbjöd polisen så finns det skäl att krandra deras klantighet och nochalans. Slrav präglade utredningarna. Bevismaterial från mordplatserna förstördes genom öförsiktighet. Andra viktiga fynd från brottsplatserna slarvades bort. Ivriga att lösa morden pekade man ut alla möjliga lämpliga gärningsmän som skyldiga.

Två utvecklingsstörda unga män som arresterats för ett helt annat brott förmåddes att erkänna tio av morden. För varje ny kropp som sen hittades så släpade man in några nya utvecklingsstörda män och fick dem att erkänna. Polisen kallade dem "dårarna" och man lade ner mycket energi på att få alla berörda att tro på sina "gärningsmäns" skuld, energi som varit till bättre nytta i jakten på en av de värsta seriemördare som världen skådat.


Till slut fick åklagarväsendet nog och satte stopp för polisens framfart. De utvecklingsstörda släpptes fria och man antog officiellt teroin att morden utförts av en och samma man.



I september 1984 var Chikatilo ute på en av sina jaktturer. Han utgick från Rostovs centrala busstation. KLev av och på bussar i olika riktning åp jakt och ett lämpligt offer. Han stirrade på människor, småpratade med dem, tryckte sin kropp mot dem. Hela tiden på ett nervöst och forcerat sätt. Han vred huvudet fram och tillbaka som om han såg efter att han inte var förföljd. Förmodligen berodde hans nervositet på att man nu släppt nyheten om den sällsynt brutale mördaren till allmänheten.

Det var en tålamodsprövande jakt men Chikatilo gav sig inte. TImme efter timme fortsatte han tills han fick napp. En ung flicka följde med honom för att göra honom en snabb sexuell tjänst. Denna dag hade dock de två cihilklädda poliserna Zanasovski och Akmhatkhanov, på spraning efter mördaren, uppmärksammat hans märkliga beteende. De hade hållit honom under uppsikt i nio timmar.

Inpsektör Zanasovski kände dessutom igen Chikatilo. Han hade iaktattagit honom ett par veckor tidigare när han uppträtt exakt likadant på tågcentralen i närheten. Då hade han frågat ut honom och Chikatilo hade klargjort för honom att han var en välutbildad man, en lärare och att han var intresserad av unga människor. Zanasovski kollade då med en av de unga kvinnorna som Chikatilo pratat med och hans historia verkade stämma. Han hade bara samtalat med henne på ett väönligt sätt.

När han nu gick iväg med den unga kvinnan trodde polisen att de skulle ta honom på bar gärning. Men efter att kvinnan utfört sina tjänster så återvände Chikatilo till jakten. Polisen valde då att plocka in honom för sitt förargeleväckande beteende. När man öppnade hans portfölj hittade men en kökskniv med två decimeter långt knivbland, lite rep och en burk med petroleumgelé. Det viade sig att han kom från Shakthy, där många av morden hade begåtts. Polisinektörerna Zanasovski och Akhmatkhanov var övertygade om att de hittat den seriemördaren som nu hela poliskören letade efter.

Under de två dagar man kunde hålla honom arresterad för att sörargelseväckande beteende förhörde man honom ingående. Han erkände återigen att han hade en sexuell svaghet för små flickor att att han inte haden ågot sexliv med sin fru. Han hävdade dock att detta numera saknade betydelse för honom eftersom han närmade sig femtio. Att hans sexuella böjelser skulle ha lett honom till några våldsamheter vägrade han att erkänna. Till slut dök det upp ett förvånande men övertygande bevis på Chikatilos oskuld. Chikatilos blodgrupp visade sig vara A medan sädesvätskan som påträffats på offrens krpopar var av typen AB. Chikatilo kunde inte vara skyldig. Det var inte ens någon idé att plocka in de olika ögonvittnen som varit de sista att se offren i livet tillsammans med den som sen skulle slakta dem. Chikatilo klarade sig genom denna remarkabla omständighet. Som den mycket ovanliga människa han var tillhörde han också såå ett av de fåtal kända fall vars sädesvätska och blod tillhör olika blodgrupper.